Sänka ambitionerna.

Eller låna pengar.

I syfte att kunna finansiera nödvändiga åtgärder för grön omställning kan det senare alternativet bli aktuellt, trots att Angela Merkel då skulle behöva backa från sin strikta budgetdisciplin, som brukar kallas svarta nollan, ett absolut krav på fiskal balans.

Det här uppger en källa med insyn i vad som just nu sker på näringsdepartementet – som leds av socialdemokraten Olaf Scholz – till nyhetsbyrån Reuters. Hen talar om ett ”fundamentalt skifte”, att upplåning inte längre är ”tabu”. Allt för att Tyskland ska kunna bli kvitt kolkraften, något som kommer att kräva att minst 400 miljarder kronor slussas till berörda regioner.

Regeringen vill inte säga något definitivt om det här avslöjandet, men gör klart att man har för avsikt att agera med ”full kraft” i rådande klimatkris. Samtidigt distanserar sig konservativa ministrar. Nej, Tyskland ska inte låna mer än vad vad som tidigare beslutats, alltså maximalt 0,35 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Men socialdemokrater – parlamentariker snarare än ministrar – pressar på.

”Budgetbalans ska inte ha ett egenvärde eller vara en fetisch”, säger Cansel Kiziltepe till Reuters.

Det väntar hårda förhandlingar.

Socialdemokraterna äts just nu upp av de grönas framgångar, mycket för att partiets egen klimatpolitik varit plågsamt eftersatt, delvis kvävd av koalitionen med Merkel.

Tänk om självbevarelsedriften avgör.

Tänk om en konservativt dominerad koalitionsregering därför till sist gör vad som krävs.

20 september kommer svaret.

Då har vi redan en svensk budget att mentalt bearbeta, sprungen ur Januariavtalet med sin låsning vid det finanspolitiska ramverk som paralyserar statens möjlighet att agera för klimatet (och för välfärden, för bostäder, för sysselsättning, för integration med mera) genom massiva investeringar.

Det är inte dyrare att låna här än i Tyskland. Det har aldrig varit mer förmånligt. Regeringen har en historisk möjlighet som sammanfaller med en historisk utmaning.

Låna.

Som när vi lånade till järnvägen, miljonprogrammet och – mindre klokt – kärnkraften.

Men frågan är om Magdalena Andersson (S) ens skulle agera utan den boja som Liberalerna och Centerpartiet utgör. I våras förklarade finansministern i Dagens ETC att klimatnödläget inte är skäl nog att utmana EU:s ramverk om budgetdisciplin. Tvärtom, andra länder borde göra som Sverige och prioritera överskottsmål högre än allt annat.

Situationen är absurd. Uppmaningarna till regeringen att investera kommer från alla håll och kanter. Inklusive från storbankerna.

I fjol anklagade Annika Winsth, chefsekonom på Nordea, regeringen för att hålla sig med ”oansvarigt stora” marginaler.

”När politikernas mantra, i stort oavsett parti, är att den som sparar mest också tar störst ansvar riskerar vi att bli dumsnåla”, skrev hon i Dagens Industri.

Nordea hade till och med ett konkret förslag. Idag är statsskulden runt 30 procent av BNP. Låt den krypa ner till 25 procent. Men sedan räcker det.

”Då har vi cirka 225 miljarder kronor att tillgå. Ett belopp som ska jämföras med de förslag som partierna presenterar som ofta handlar om åtgärder på någon miljard, det vill säga mindre än en promille av BNP”, tyckte Winsth.

Fakta är att svenska statsskulden inte varit lägre sedan 1977, räknat i procent av BNP.

Det behövs en mer expansiv finanspolitik, säger nu Swedbanks chefsekonom Anna Breman till Svenska Dagbladet. Hon oroar sig för en vikande konjunktur snarare än klimatet:

”Poltikens uppgift är att vara framåtblickande och motverka att det blir för illa.”

Något är väldigt galet när bankerna låter mer som socialdemokrater än faktiska socialdemokrater.

Ska konservativa Merkel inse allvaret före socialdemokraten Andersson?

Klimatet havererar.

Allt medan krona för krona gäller.