En växande del av välfärden drivs nu i privat regi. Vi har fått en välfärdsindustri och en penningstinn lobby som kämpar för dess sak.
Så här skriver Vårdföretagarna på sin hemsida:
”Förutsättningarna för företag inom vård och omsorg styrs till stor del av politiska beslut. En rad myndigheter har i uppdrag att kontrollera verksamheten eller att bidra till utvecklingen av den. Därför bedriver Vårdföretagarna ett omfattande näringspolitiskt arbete. Vi har en ständig dialog med politikerna och bidrar med underlag till deras beslut. Vi följer myndigheternas arbete för att ta tillvara företagens intressen. Vårdföretagarnas politiska kontakter omfattar alla partier med inflytande över vårdföretagandets villkor. Det är viktigt att folkvalda oavsett partitillhörighet får möjlighet att grunda sina beslut på bra underlag.”
Det är programförklaringen för en lobbyorganisation, knuten till Svenskt näringsliv, som i en mycket konkret mening har som sin uppgift att exploatera vår gemensamma skattebas för privata vinstsyften. Att de har gott om (skatte)pengar för sin lobbyverksamhet står klart. På sin hemsida lägger de exempelvis ofta ut små satirfilmer med den så kallade System-mannen, som avskyr allt som är nytt och modernt, vare sig det är sushi eller vinstdrivna välfärdsföretag, ibland ackompanjerade med dansbandsmusik.
Men de missar ofta de viktiga detaljerna i dessa skattefinansierade satirinslag. I en film går denne vite, överviktige systemman som är kränkt av allt modernt och framför allt avskyr marknad och valfrihet i välfärden omkring i Tessinparken och på Karlaplan på Östermalm.
Videofilmarna orkade uppenbarligen inte bort från de överklassområden där Vårdföretagarna ideologiskt hör hemma. Om de här inslagen speglar fantasin hos en mäktig lobbygrupp är bara det direkt oroande.
Välfärdskapitalet blev förstås ordentligt oroat över Ilmar Reepalus utredning, som föreslår ett vinsttak för verksamheterna. Förmodligen är de också lite skärrade över olika opinionsmätningar som kommit senaste tiden. En av dem (SVT/Sifo) visar att åtta av tio väljare är för begränsningar eller förbud av vinster. En annan, från Som-institutet men ännu inte publicerad, visar på liknande stämningar, och det även i den borgerliga väljarkåren. Att medierna varit så svaga på att pressa alliansledarna på det faktum att de går helt i otakt med sina väljare är oerhört märkligt – till och med SD:s väljare går emot sin partiledning som av vårdbranschens lobbyister påverkats i vinstvänlig riktning.
Kommunalarbetaren har i en undersökning – ”Miljardvinster och sämre arbetsvillkor” (2/11) – pekat på att lönerna är rejält lägre i den privata välfärdssektorn och det säger något om varifrån branschens vinster kommer. När den privata sektorn expanderar kommer det med all sannolikhet att skapa en lönepress nedåt för löntagare som redan har dåliga löner – samtidigt som det pressar upp vd-lönerna i samma bransch. Vd:n för Attendo, Henrik Borelius, har en lön på över fyra miljoner plus bonusar och Fredrik Gren på Ambea hade 2015 en årsinkomst på runt 7,5 miljoner. I vanlig tjänstesektor gör företag mycket små vinster i jämförelse med välfärdsbranschen (10 procent kontra över 40 procent).
Lönepress nedåt, ökad segregation och snedfördelning av samhällets rikedomar väntar mer och mer ju längre Sverige vandrar i denna vinstkorridor som borgerligheten dessutom betraktar som en sannskyldig åsiktskorridor. I slutändan siktas här också något värre: Förr eller senare lär välfärdskapitalet röja väg för att den som vill betala mer för bättre vård, omsorg och skola ska kunna göra det. Redan nu växer andelen privata sjukförsäkringar som ger gräddfiler åt de välbeställda.
Och när hela politiken rör sig åt det hållet, med mer marknad och färre möjligheter till fördelningspolitik, då bäddas det för den politiska apati och den populistiska vrede som vi nyss sett exempel på i USA.
Retoriken om valfrihet döljer vad detta ytterst handlar om: Ambitionen att komma åt den guldgruva som utgörs av den samlade skattebasen. När välfärdskapitalet växer i makt och stora koncerner blir större och större ökar vanmakten hos breda befolkningsskikt.
Jag, systemmannen, vänder mig mot detta och det verkar som om en stor majoritet av svenska folket gör precis detsamma. Förmodligen är det lika många som gillar sushi som också gillar vinstbegränsningar!