Det är inte konstigt att man direkt längtar tillbaka, eller åtminstone önskar en ynka veckas ledighet till. Och det borde vi faktiskt få. 

Den lagstadgade längden på semestrar har i sak inte ändrats sedan 70-talet, med undantag för ett par år under 90-talets början. Då fick vi 27 dagars semester, något som snabbt skrotades i den ekonomiska krisens spår. Då gick vi tillbaka till de nu nära 40 år gamla reglerna, trots att svensk produktion och tillväxt ökat markant under samma tidsperiod. 

Vad vi inte fått ut i semester i relation till produktionsökningen har istället blivit ökade vinstmarginaler hos företagen, vilka i relation till lönedelen av samhällsekonomin också ökat de senaste årtiondena. 

Enligt Konjunkturinstitutet är lönerna idag inte bara rekordlåga i relation till företagens vinster, man pekar dessutom på att inflationen vi just nu genomlider också beror på företagens höga vinster.

Mer ledighet skulle med andra ord rent av kunna lindra krisår, tvärtemot 90-talets logik. 

Den där extra veckan i augusti, för läslov eller skidsemester behöver inte vara en avlägsen dröm. Det kan vara, och bör vara, ett högst rimligt politiskt krav. 

Ju snabbare vi tvingas springa på våra arbetsplatser desto mer borde vi ha rätt att vila. Svårare än så är det inte. Livet är trots allt större än arbetet och alla skulle må gott av mer tid för att utforska det och andas ut.