Valåret börja så smått röra sig från svalt till ljummet, partiorganisationerna trimmas och partistrategernas hjärnor går på högvarv. Hur ska vi göra för att vinna eller behålla de personer som står och väger mellan de två blocken? Vilka frågar ska lyftas och hur ska vi profilera oss? Dessa frågeställningar är på inget sätt nya, så brukar det se ut under valåren. Politik handlar om att förändra och förändring genomförs lättast om man sitter vid makten, så det kanske inte är så konstigt.
Men vad händer när taktiken går så långt att inte ens de egna partikamraterna känner igen sig i politiken? Och vilka effekter får det på sikt för väljarnas förtroende för politiken? Undersökningar visar att väljare redan idag uppfattar att vi politiker sällan håller vad vi lovar, fast granskningar visar att det faktiskt är precis tvärtom. Genom en otydlig valrörelse där partierna försöker knycka varandras frågor gör vi politiken mer otydlig för de som inte är så insatta eller intresserade av politik.
Ledande moderata företrädare pratar sig nu varma om behovet av framtida skattehöjningar, värnar om välfärden och har som ambition att vara mer socialdemokrater än sossarna själva. Många väljare undrar vart de mörkblåa Moderaterna tagit vägen. Sorry kamrater, det är inget annat än gammal hederlig valtaktik. Det är inte så att Moderaterna har svängt och nu har övergett den mörkblå politiken för något nytt och fräscht. De har inte helt plötsligt insett att en politik som leder till jämlikhet är den enda rätta. Det Moderaterna försöker göra just nu är att samla tillräckligt många röster för att vinna höstens riksdagsval.
Frågan är hur denna otydlighet påverkar de väljare som bestämmer sig först när de kliver in i vallokalen. För att vi ska kunna återupprätta förtroendet för politiken tror jag att vi politiker skulle vinna på lite mer tydlighet och lite mindre taktik. Jag är övertygad om att människor vill ha politiker som brinner för sina frågor. Politiker som visar att det finns medmänsklighet och hjärta i politiken och som då och då sticker ut hakan och tycker saker, även om det kanske inte alltid är så uppskattat av partiledningen. Människor man kan lita på, som man kan identifiera sig med och som man tror kan ta ansvar för samhället på ett bra sätt. Runt om i landet ser vi tydliga bevis på detta. Stig Henriksson, vänsterpartisten i Fagersta som har egen majoritet, trots att siffrorna för hans parti ligger långt under i valet till riksdag och landsting. Det som utmärker denna typ av politiker är också att de oftast är väldigt synliga i sitt eget lokalsamhälle. Man finns på idrottsarrangemangen, man handlar i den lokala butiken och man är som folk är mest. Ingen, absolut ingen, sund människa blir övertygad om politikens förträfflighet genom att se tio statusuppdateringar på facebook eller twitter som innehåller kopior av text som är producerad på partiernas kommunikationskansli.
Därför hoppas jag att vi ska få en valrörelse där människor vågar sticka ut, visa vad de brinner för och på det sättet återupprätta det något skamfilade ryktet som politiken har fått. Politik handlar om viljan att förändra, att lägga sin tid på att skapa ett bättre samhälle. Jag vill se mer av glöd och mindre av taktik, det tror jag att vi alla vinner på i längden.
Jenny Steen
