Göteborg brukar ha första tjing på mig under sommarmånaderna, men inte i år. Jag missade därför gatukonstfestivalen Artscape 2016. Jag kom hem lagom till skolstarten och hörde folk prata om festivalens målningar (som för övrigt fortfarande finns kvar, se mer på deras hemsida eller här på ETC Göteborgs ”Kulturbilden”) med glittrande ögon och andlösa stämmor, när jag satt på vagnen mot skolan. De såg ut och lät som jag själv gjorde, då en graffare tog mig till Röda sten, när jag precis hade flyttat till Göteborg som 20-åring. Det var en av de vackraste platserna mina ögon hade skådat. Trots att jag har varit på platser där det finns ungefär triljoner gånger mer graffiti, så tycker jag än i dag att Röda sten är såpass ofattbart vackert, att folk borde fria till varandra där. Jag har inga giftemål-relaterade erfarenheter av Röda sten, men min ihärdiga graffitikärlek uppstod där och några år senare råkade jag lite oplanerat bli just graffitidebattör.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
För mig är Artscape ett bevis på att det faktiskt är möjligt, att ila över till andra sidan regnbågen. För det var inte många år sedan en fick rejäla åthutningar från kommunen om man ens nämnde gatukonst i något sammanhang som var till konstformens fördel. Detta med anledning av den nolltolerans som rådde gentemot graffiti och all konst som kunde misstas för graffiti. Det gick så långt att man stoppade barn från att måla med gatukritor. Sedan några år tillbaks så har nolltoleransen lättat. Ett av många exempel på detta, var då jag möttes av gatukonstnären EKTA:s målning, på självaste Landvetter flygplats. Förr i tiden hade blotta tanken av en sådan målning gjort alla nitiska nolltolerans-förespråkande farbröder jag mötte under mina debattör-år, såpass upprörda, att deras slipsar hade krullat ihop sig av bestörtning.
Jag var långt ifrån den enda som skrev debattartiklar och satt på möten med nolltolerans-fixerade politiker. Det var en salig blandning av bland annat. graffitikonstnärer, bildlärare, muralmålare, fritidsledare och performancekonstnärer samt sådana som jag själv (som för övrigt är lika konstnärligt begåvad som en mosad persika). Vad vi alla hade gemensamt var att vi såg den viktiga rollen offentlig konst har i ett demokratiskt samhälle. Genom att på olika sätt samverka, började vi göra skillnad. I år har vi kunnat se hur Artscape, genom sitt samarbete med både lokala och globala konstnärer samt sin dialog med olika stadsdelar, har påmint folk om att gatukonst är mer än bara bilder på byggnader. Det är konst som är tillgänglig för göteborgarna, på ett sätt som konstverken på gallerier och konstmuseum inte är. Genom att dessutom ha en kreativ verksamhet i människors närmiljö, så kan gatukonstens tillblivelse skapa trygghet och aktivitet, på platser som kanske har saknat dessa saker tidigare.
Jag är nog fortfarande rätt besatt av graffiti. Om jag fick bestämma så hade jag fridlyst vissa tags och målningar, så att de inte blev sanerade. Men det var först då konstnären Benny Cruz gjorde en muralmålning vid Vårväderstorget tillsammans med Pantrarna och förbipasserande Biskopsbor, som jag till fullo förstod vilken folkrörelse offentlig konst är och vilken helande kraft den kan ha i en stadsdel. Måndagen efter att 8-åriga Yuusuf dog i den fruktansvärda granatattacken, så ser jag att Benny Cruz har påbörjat en ny muralmålning, när jag springer till vagnen. Hans närvaro var så betryggande och hans vackra målning otroligt viktig, just den dagen, i synnerhet för barnen. För hur ska våra barn tro på vackra saker om de bara får se fula tragedier? Några dagar senare ser jag hur någon har skrivit ”det är coolt att vara snäll” med gatukritor, vid hållplatsen. Jag började nästan gråta, där och då. Jag är inte så naiv att jag tror att gatukonst kan rädda oss från tragedier, men jag tror fortfarande att den konst som finns där vi rör oss är mer än bara bilder på byggnader. Den kan bli färgen som stärker våra blickar, om så bara för några sekunder, under mörka tider.
