Det här är en metod som borgerliga ledarskribenter gjort till ett formulär 1 A. Eftersom ”vänstern” är för höjda skatter och gemensamt ägda vårdbolag så är man automatiskt emot ”civilsamhället”. Problemet är ju att det knappast är Sveriges överklass som bär civilsamhället på sina axlar. Inte ens landets stressade tjänstemannaklass på hetsad väg mellan hem och karriär. Civilsamhället är byggt på framförallt kvinnors solidariska arbete, för att det inte ska bli alldeles olidligt att leva i denna vardag. Alltför grymt.

Civilsamhället är för de ansvariga ett alibi för en förstörelse av trygghet.

Och detta hyckleri gör mig så förbannad.

Det kommer alltid finnas behov av människor som satsar av sin tid för att hjälpa andra. Hur fin trygghet och ekonomisk säkerhet ett samhälle än har så finns det alltid utrymme för engagerade att göra det bättre. För att det är meningsfullt. Utvecklande. Kreativt.

Men när denna frivillighet används av hycklande skattesänkare och skattesmitare för att slippa ta det egna betalningsansvaret, då blir det oanständigt. Hjälparens kraft används av förstöraren för att rasera den dyra men viktiga gemensamma tryggheten.

Jäkla ord det där egentligen.

”Tryggheten”.

Vad menar vi då?

Tja kanske en så enkel sak som att kvinnor som misshandlas av män ska kunna få hjälp utan att tigga och be. Men kvinnojourerna i Sverige lever inte under civilsamhället dignande rikedom. De lever (och är alldeles för få) på nedläggningsmarginalen. Det finns inte en insamling i världen som kan finansiera en sån trygghet, det måste betalas av de som har det bra. Skatt. Och att använda frivilligt arbete för att ersätta professionellt stöd är naturligtvis bara ett hyckleri från den som inte vill betala.

Visst finns det duktiga människor inom stadsmission eller till och med extrema religiösa rörelser som Frälsningsarmén som gör ett klokt jobb med hemlösa och riktigt fattiga. Men de skulle göra ett ännu bättre jobb om vi gemensamt byggde bort hemlösheten och betalade mat till alla. Jo, det är faktiskt en rättighet i Sverige. Ingen ska svälta. Ingen ska frysa ihjäl.

Att det ändå händer beror på girighetens ideologi som gjort rättigheter till en fråga om skyldigheter. Och som vägrar betala i vetskap om att några andra plockar upp människor för att de inte står ut med att inget sker. ”Någon måste ju göra något” är inte en seger för civilsamhället. Det är ett förbannat rop, en svordom åt de som smiter.

I sin trångsynta debattvärld försöker då de borgerliga vända detta till att en socialist skulle vara emot frivillighet. Varenda rörelse som förändrat Sverige bygger på frivillighet. Bakom varje folkrörelse finns frivilligheten, bakom varje föräldrapeng finns frivilligheten i kvinnorörelsen, bakom varje human asyl finns en rörelse av människor som tvingat fram det.

På samma sätt, utan civilsamhällets vägran att acceptera politikens feghet i klimatfrågan – byar och stadsrörelser som sätter igång att ställa om – så kommer aldrig politiken få igenom en koldioxidskatt. Eller ens en gnutta omställningsstöd.

All politik kommer underifrån, men det de frivilliga rörelserna försöker göra är att övertyga majoriteten om att vi alla mår bäst av att vi gemensamt ansvarar för och betalar det minimum vi måste ha för att skapa ett värdigt liv. Den skattesmitande minoriteten vill istället sucka fint över det fina med soppköken och lägga kanske en hundradel av det man fått i skattesänkning i en bössa. Sen vägrar man tiggarna samma sak för att de stör i vandringen utanför gallerian.

Civilsamhället är idag alltmer pressat och stressat av att tvingas ta över det gemensammas uppgift. De aktiva är hjältar som förtjänar ett bättre öde än att vara ersättning för socialpolitikens haveri.