Så sjöng Euskefeurat från Piteå för länge sedan.

På Medborgarplatsen i Stockholm hölls ett solidaritetsmöte när fler flyktingar än någon gång tidigare hade sökt sig till Sverige. Det var den 6 september 2015. Statsminister Stefan Löfven var mycket bra denna kulna kväll. Alla politiska ungdomsförbund utom nyfascisterna stod bakom. Budskapet var Refugees Welcome. Flyktingar är välkomna.

– Vi ska aldrig bygga murar för att skilja människor från människor, sade Löfven.

– Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig. Mitt Europa bygger inte murar. Om vi bär denna uppgift tillsammans då kan vi göra skillnad för människor, alla EU-länder måste hjälpa till.

– Det är dags att Europa står upp för alla människors lika värde, sade Löfven.

S-ledaren konstaterade att Sverige ska bära solidariteten med stolthet.

– Det är det Sverige vi är så stolta över.

Och stolta var vi. Gamla FNL-aktivister, gråsossar, röda SSU:are. Fackmedlemmar och kvinnoklubbister.

Vad vi inte visste var att solidariteten då nådde sin höjdpunkt. September 2015.

Att bereda plats för asylsökande var utslag för en självklar humanism. Dessutom löstes Sveriges långsiktiga demografiska problem. Men synpunkter av det slaget drunknade i problemen med inkvartering, transporter, bristen på solidaritet i handelsorganisationen EU och mycket annat. Medan krisrapporterna smattrade fram fortsatte pensionen att komma (inte avrundad nedåt), barnbidragen betalades ut och julhandeln nådde All Time High. Tågen gick. Prognosmakarna var optimistiska inför 2016. Det är härliga tider!

Stämningen från Medborgarplatsen ebbade ut. Höstmörkret lade sig över nationen. Sverige hade redan överskridit gränsen för sin förmåga, fick vi veta. Identitetskontroller infördes i januari 2016. Sverige gick från mest generösa land i EU till minimistandard då det gäller flyktingmottagande. Transportföretagen ålades att kontrollera vilka som åker med bussarna och tågen. Kort sagt: Bommen fälldes ned. Debatten handlade länge om de enorma problemen för de asylsökande, som tog sig över ett stormigt hav och som fick övernatta i ruggiga läger. Efter hand hamnade
i stället våra problem i förgrunden. Vad skulle vi klara? Det handlade inte om vad de asylsökande skulle orka med. Debatten svängde 180 grader. Och trollfabrikerna och deras sunkiga filialer ansåg sig ha fått rätt, trots att de egentligen inte ville ta emot en enda asylsökande.

Det finns ett stort glapp mellan verkligheten och den bild som manas fram av ett Sverige som knäar under den så kallade flyktingbördan. Om det är 100 personer i en lokal och det kommer in två till utbryter inte det stora kaoset. Nu är vi 102 och blir kanske 104 eller 106 men det ska vi lösa, utan att pensionerna avrundas nedåt.

Att först lyssna till budskapet ”mitt Europa bygger inga murar” och sedan se hur gränsbommen fälls är förvirrande.

I september kunde man känna stolthet. Titta, Sverige ställer minsann upp. Men vad känner man i januari 2016, i de fällda gränsbommarnas era? Tomhet. Besvikelse. Förvirring.

”…jag måste vara galen

om regeringen är klok.”