Efter pensionering bestämde sig den amerikanske historikern Robert Locke för att realisera sin dröm, nämligen att skaffa ett boende i den gamla världen. Han hittade snart ett hus som motsvarade hans förväntningar. Slitet, med potential. Han och säljaren kom överens. Allt klart, trodde Locke. Men affären revs upp av granskande lokala myndigheter. De hade åsikter om fastighetens pris. För dyrt. En planerad renovering hade inte genomförts. Säljaren avkrävdes rabatt. Robert Locke fick till sist nycklarna till huset, efter en prissänkning med nästan en tredjedel.
Gissa landet!
Som vägrar acceptera skenande priser på lägenheter och villor.
Som låter politiker och tjänstemän övervaka marknaden med strama tyglar.
Som har en ingripande, strategisk bostadspolitik.
Nej, inte Sverige – verkligen inte Sverige.
Det handlar alltså om en annan europeisk nation. Den brukar användas som föredöme av dem som tycker att svenska politiker har för nära till att störa marknadens mekanismer. Den är dessutom kontinentens ekonomiska motor.
Svar: Tyskland.
Det var i staden Görlitz som den amerikanske professorn fann sitt nya boende (Forbes rapporterade storögt om hans tyska äventyr förra året). Samt ett system med målsättning att undvika bubbelblåsande spekulation, bygga bort hotande bostadsbrist och skapa förutsättningar att bo både tryggt och överkomligt.
Har det varit framgångsrikt?
Jämför mäklarnas annonser, där och här.
I populära Berlin-området Prenzlauer Berg säljs en fyrarummare på 122 kvadratmeter för 425 000 euro, motsvarande knappt fyra miljoner kronor. Samtidigt i Stockholm säljs nu en fyrarummare på 122 kvadratmeter för 14 880 000 kronor. Eller, det är accepterat pris, den lär bli ännu dyrare.
Att andrahandshyra 60 kvadratmeter i Berlins Charlottenburg kostar motsvarande 5 200 kronor/månad, medan 44 kvadrat på Stockholms Södermalm kostar 14 000 kronor/månad.
Det blåser upp till en perfekt storm i Sverige, där flera faktorer tillsammans – bostadsrättifieringen av beståndet, prisutvecklingen, hushållens belåning, behovet av en halv miljon bostäder till 2020, segregation, politikens oförmåga att agera kraftfullt – kommer att orsaka något riktigt allvarligt. Om inget görs. Nu. Inte senare.
Sverige borde börja med ett studiebesök till Tyskland. Där har bostadspriserna de senaste tre decennierna sjunkit med tio procent. Bara det är skäl nog för bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) att vilja absorbera deras metoder.
Pluralism. Tyskland har inte en enda metod, ingen magisk hare som dras ur Merkels hatt, utan ett genomtänkt system där många olika åtgärder samverkar.
Regeringen följer noga den demografiska utvecklingen i landet, och när en region behöver addera bostäder erbjuder regeringen omgående finansiellt stöd. Lokala myndigheter gör sitt genom att frigöra mark för bostadsbyggande: 50 hektar per 100 000 invånare (2010), att jämföra med exempelvis Storbritanniens 15.
Dessutom har Tyskland haft fördelen att dess politiker inte ansett att bostadsrätten är överlägsen hyresrätten.
Sverige har förlorat fler än 80 000 hyresrätter på 20 år. Sverige har en aldrig tystnande debatt om marknadshyror. Tyskland ser hyresrätten som en nödvändighet för att garantera befolkningen bostäder, och som ett redskap att modernisera och energieffektivisera. Tyskland reglerar hyror (inte när en ny hyresgäst flyttar in, men hur den kan höjas för en befintlig). Tyskland bygger. För alla inkomstgrupper. Utan olidligt utdragna förberedande processer.
Därför är 60 procent av bostäderna hyresrätter. I huvudstaden är det hela 90 procent som hyr sitt boende. Den som ändå köper gör det oftast bara en gång i livet, då relativt sent (inte ens en av tio är under 30 år, majoriteten är över 60) och med stor kontantinsats.
Bostadspolitik som minimerar risken för osund spekulation.
Bostadspolitik som har förstått hyresrättens värde.
Bostadspolitik som sänder signalen att hyresrätten är flexibel, tillgänglig, trygg och prisvärd.
Tyskland har sina problem. Storstädernas hyror har hamnat på höga nivåer. Det offentliga hamnar i social housing-fällan när privata värdar väljer bort ekonomiskt svagare.
Men det är bostadspolitik som fungerar.
Bevisligen i Tyskland.
Kanske även i Sverige?
Om vi bestämmer oss för att lösningen inte är ombildningar, andrahandsuthyrning och Attefallshus.
