Kafkapaviljongen är en kontrafaktisk roman, som beskriver Sverige, som Sverige skulle ha kunnat gestalta sig om nazisterna vunnit Andra världskriget, en lydstat som anpassat sig till det av Tyskland-ledda Neuropa.

Jag läser den på tre sätt: som en bra roman som djupstuderar medlöperiet: är det verkligen, som ung motståndskämpe, värt att dö för demokratin innan man ens börjat leva? Kan man inte inrätta sig som nattgerman – någon som lyder, men som innerst inne hoppas på en förändring?

Som en roman om vad vi skulle kunna vara på väg in i nu när de bruna krafterna, utklädda i Armanikostymer och slips, gör sig allt bredare i Europa och aningslösa och historielösa medier förvandlats till deras megafoner, därför att de bruna, i likhet med nationalsocialisterna i Tyskland 1933 valts in i olika parlament.

Och som en roman om medlöperiets nutida koreografi; vi är ju överlupna med före detta vänstertänkare, som gjort avbön, fått rikliga klappar på huvudet och saftig ekonomisk kompensation, sedan de anslutit sig till råkapitalismen. Eller vänstertänkare, som använder sitt v-varumärke som trovärdighetsstämpel, samtidigt som de kraftigt berikar sig själva, som uppträder som gamla tidens godsherrar, men med vänster hand utminuterar en eller annan v-åsikt för att hålla varumärket säljbart och gående.

I Tony Samuelssons roman är Eyvind Johnson och Stig Dagerman och de med tiden begravda och glömda, otroligt modiga ”vanliga” kvinnorna, hjältarna. Jag tror inte att jag läst någon bok där kvinnornas osedda bakomarbete, i kampen mot totalitarismen, fått så stor uppskattning och en så spännande gestaltning, faktiskt helt ny, i en bok av en begåvad, manlig författare. 

Enda (?) motsvarigheten är Bob Dylans memoarer där Dylan i motsats till resten av den manliga musikvärlden ger kvinnorna i sitt liv nästan all credit för sin utveckling till ”geni”.

Det glimtar bara förbi, men tanken på Tage Erlander, som motståndskämpe, som dragit sig tillbaka till bergen, som ju gerillor brukar göra, i detta fall Västerbotten och Norrbotten, är rent underbar. Jag kommer på mig själv med att oroa mig för Tage Erlanders fysionomi: Hur klarar han av det bistra livet i de svenska utmarkerna? Han som alltid bekymrade sig om sin hälsa?

Det som får en att gråta, när man läser Kafkapaviljongen, som i boken är namnet på ett trevligt fängelse, där författarna låter sig omskolas till nazister hellre än att avrättas, är Tony Samuelssons fråga: Kan litteraturen förändra världen? Är det någon idé att alls fortsätta skriva?  

En bra fråga, nu när litteraturen och skrivandet gestaltas som ”yesterday’s papers”, som något egentligen överspelas.

Tony Samuelsson hoppas själv i sin roman: De som till slut överlever och ger förtröstan är Stig Dagermans texter, Eyvind Johnsons Krilontrilogi och Erik Lindegrens diktsamling Mannen utan väg, alla uppeldade på de svenska, styrande nazisternas bokbål på Stortorget i Stockholm; men de lyckades inte bränna alla upplagor och det fanns samizdat, handskrivna kopior.

Per Albin Hansson blir mördad av vänsterextremister, därför att han försöker kompromissa med nassarna. Vilket öppnar vägen för en svensk führer. Eller är det nassarna själva som dödat honom? Det är ju alltid fascisterna, som behöver vänstervåld eller idén om vänstervåld allra mest.

Jag har inte förstört läsupplevelsen; detta är bara några trådar i Samuelssons beundransvärda roman. Om det värsta händer i ens land: Ska man gå i exil, stanna och slåss till sista blodsdroppen, begå självmord, bli en nattgerman, som anpassar sig men är upprorisk innerst inne eller en fullfjädrad och rikt belönad medlöpare? 

Alla finns i boken – liksom i världen runtikring oss.