Men det är inte poängen.
Det som fick mig att skriva texten är att jag de senaste veckorna sett alltför många inlägg från både propalestinier och proisraeler som hävdar att vi journalister konstant vinklar till en sidas fördel.
Och just när det kommer till Israel-Palestina är det vanligt att ju mer man är investerad i konflikten, desto mer upplever man att ”andra sidan” gynnas. Med det sagt betyder det inte att det inte skulle kunna finnas obalans och asymmetri i rapporteringen, eller att media brustit i att rapportera med den ton som situationens allvar kräver gentemot palestinierna. Eller att vi inte tillräckligt har jagat vår regering för att utkräva svar om deras hållning gentemot den israeliska regeringen.
Allt det går att säga.
I en replik till min artikel skriver Helena Hägglund i Dagens ETC om värdet av mediekritik och mycket av det hon tar upp kan jag hålla med om. Men jag vänder mig lite mot hennes slutmening om att vi bör ”uppmuntra mediekritik, även dåligt formulerad sådan”. Jag tänker tvärtom, nu är chansen att just vägleda och prata om skillnaderna mellan myter och faktisk kritik.
Annars riskerar människor att sprida tankefigurer som kollrar oss bort från verkligheten och istället hakar i en jargong vi känner igen från högerextrema.
Tyvärr tror jag att mycket av den dominerande synen på media från extremhögern påverkat även delar av vänstern.
Det går inte idag att ägna sig åt mediekritik utan att vara observant på att högerextrema just beskrivit media som folkets fiende. Tyvärr tror jag att mycket av den dominerande synen på media från extremhögern påverkat även delar av vänstern. Inte minst den yngre generationen som idag får mycket av sin information från Tiktok.
För kritik är inte problemet när den är saklig, men förklaringsmodellerna som just nu sprids är det.
Ett Instagram-konto som flera jag känner följer har återkommande försökt framställa svensk media som enda enhet som medvetet ägnar sig åt ”distraktion”, det vill säga en avledande manöver bort från Gaza. I kommentarfältet skriver en artist att man borde sätta Aftonbladets journalister i fängelse eftersom de agerat som ”Israels förlängda arm” och artisten pekar specifikt ut en journalist på Aftonbladet.
Även om de allra flesta inte uttrycker sig så extremt finns det hos väldigt många en tendens där konspirationsmyter om media färgar analyserna. Och i sin värsta form hämtar den näring ur den klassiska ”urkonspirationen” som är antisemitisk.
Tyvärr blev det inte bättre efter att min text publicerades. I de kommentarsfält där den diskuteras frågar sig många om jag är köpt, eller om jag springer någons ärenden.
Flera konton skriver helt öppet att media ägs av judar och att det förklarar hållningen i Israel-Palestina.
I sitt svar till mig skriver Helena Hägglund om mediernas ”delaktighet i att konstruera och sprida rasistiska föreställningar… inte minst genom utrikesbevakningen”. Jag håller med henne. Det sorgliga med Israel-Palestina är dock att den tar fram det sämsta hos många gentemot både judar och araber, den spär på både klassisk orientalism och islamofobi och antisemitism.
Vänstern måste se upp eftersom antisemitism erbjuder en falsk, primitiv förståelse och kritik av världen. Därför är det viktigt att prata om hur vi formulerar mediekritiken.
