Det finns ett före och efter Jimmie Åkessons så kallade tal till nationen, där han strimlar kontraktet som säger att politiken ska respektera ordningen att journalistiken agerar i allmänhetens intresse genom att med kritisk blick granska. 

Han tror inte på det. 

Han tror överhuvudtaget inte på fria medier. 

Han tror istället på att TV4 och andra utgör en ”gigantisk inhemsk påverkansoperation” som kliver rakt över folket för att utföra direktiv som utgår från det ”det vänsterliberala etablissemanget”. 

Inte nya tankar från Jimmie Åkesson, han är sedan länge försjunken i sitt förakt mot medier som han i paranoians hela omfattning anser utgör en inbäddad del av djupa staten. Men leveransen skiljer sig från vad vi hört förut. Tydligheten. Ärligheten.

SD gör slut med medierna. 

SD ber sina väljare att göra likadant.

SD påstår att medierna är ett hot mot demokratin.

SD hävdar att journalister är ”proxykrigare” som förstör Sverige.

Så hur ska medierna reagera på att Åkesson inte bara tänker som en Goebbels utan nu också låter likadant, i detta att han direkt ställer sin egen högerradikala rörelse mot lögnpressens sammansvärjning?

Jag hade förväntat mig en kör av publicister. En omedelbar markering. Ett starkt budskap om att kontraktet alltjämt gäller. Men så blev det inte riktigt. Med några undantag förhöll sig medierna märkligt tentativt till ett historiskt angrepp från partiledaren. Ja, ledarsidor tyckte och gjorde det ofta bra. Men det här handlar om något större än opinion mot opinion, åsikt mot åsikt. Det här handlar, utan överdrift, om journalistikens oberoende och förtroende och överlevnad. 

I frustration ringde Dagens ETC runt och samlade in citat från just publicister. De sa kloka saker. Att inte låta sig svepas iväg av provokationer, att det är trygg och metodisk journalistik som behövs för att konfrontera propaganda.  

Det räcker inte. 

SD:s angrepp är så allvarligt att medierna måste förstå händelseutvecklingen som en krigsförklaring. Att partiet i valrörelsens slutfas sms:ar om att valet står mellan SD och TV4 och kablar ut videomaterial som hotfullt pekar ut Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida och Daniel Andersson på Kalla fakta… 

Det är trumpism. 

Det är orbánism. 

Det är fascismens språk. 

Det är, som jag skrivit tidigare, verkställandet av den illvilliga planen att lyfta bort så många svenskar som möjligt från ett normalt informationsflöde.

Medierna måste anpassa sig, rusta sig.

”Jag tycker att det är så absurt att vi har fångat saker på dold kamera som fortsätter att förnekas. Jag kan fortfarande inte förhålla mig till det, det är verkligen nytt. Det förändrar liksom hela den demokratiska spelplanen, om sanningen slutar spela roll”, säger Emil Hellerud på Kalla fakta till Dagens Nyheter.

Han har rätt. SD:s angrepp syftar till en totalt upplösning av sanningen, att det som sedan ska återstå är ekokammare som partiet dolt eller öppet kan manipulera.

Vi på Dagens ETC har märkt av den här tendensen i princip sedan vi startade 2014, men det har eskalerat efter att vi först avslöjade trollfabriken inför valet 2022. Jag kan inte ens räkna hur många gånger SD-toppar har attackerat oss sedan dess. Sällan om journalistikens innehåll, nästan alltid genom att stämpla tidningen som ”vänsterextrem” och ifrågasätta dess existens.

Nu drabbas alla. 

Men alla har uppenbarligen inte förberett sig, trots att allt pekat mot att det var just här vi skulle hamna. 

Varför denna naivitet? Varför så passiva?

Kanske handlar det om att medierna har surrat fast nyhetsjournalistiken så hårt vid neutralitetsidén? föreslår Eric Rosén på Aftonbladets kultursida. Han utvecklar sitt resonemang: 

”Jag tror att rädslan för att uppfattas ta ställning i en rad frågor skapat räddare journalistik och ett sämre offentligt samtal. Public service har varit hårdast pressat av politiska attacker mot medier, och blivit mest ängsliga.” 

Och:

”Det är sensationellt att Jimmie Åkesson bara i någon enstaka intervju behövt förklara sin konspirationsteori. Han har faktiskt aldrig på allvar avkrävts konkreta belägg för sina explicita påståenden om en sammansvärjning mellan medier och politiker som kullkastar demokratins spelregler, om en stat i staten som hindrar väljarna från att ge SD mer makt och inflytande.”

Jag håller med. 

Det är precis därför vi ser en grotesk scen utspela sig under SVT:s valsändning. 

SD:s partisekreterare Mattias Bäckström Johansson upprepar Åkessons anklagelser om att SD utsatts för en ”påverkansoperation som saknar motstycke i svensk politisk historia” – utan att reportern bryter av, vågar kalla en lögn för en lögn, opponerar sig medelst relevanta motfrågor, varav en självklar är hur SD ser på sitt väldigt direkta ansvar för att hotbilden mot journalister exploderar (ja, så är det, jag hör det från flera redaktioner) med sådana här hetsande utfall. 

Medierna måste göra motstånd.

Svaret är att inte kompromissa ens för ett ögonblick med journalistiken.

Svaret är att inte låta konspirationsteorier fortplanta sig utan sakligt bemötande.

Svaret är att landets chefredaktörer inser att det finns ett parti som vill dem – oss – kollektivt illa, som önskar att deras verksamhet ska upphöra eller åtminstone böja sig för maktens definition av vad som är legitima granskningar, eller för att citera justitieutskottets sverigedemokratiske ordförande Richard Jomshof:

”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här.”