Det här innebär att den förevändning för militärens ingripande i november 2019 – att Morales skulle ha försökt fuska till sig en valseger – inte stämmer. Den är lika falsk som myten om Saddam Husseins massförstörelsevapen.
Med andra ord: Det som skedde i Bolivia var en regelrätt statskupp.
Ändå har inte utrikesminister Ann Linde (S) tagit tillbaka sitt stöd för kuppen. Direkt efteråt sa hon som bekant att det var ”positivt att man reagerar när valet inte varit demokratiskt”. Hon stödde sig då på en ”granskning” som gjorts av Organisationen för amerikanska stater (OAS). Det är just den granskningen som visat sig inte stämma. OAS räknade bara 333 vallokaler av 34 555, och hittade 76 felaktigheter – det kunde räcka med en felaktig namnteckning.
OAS är inte heller någon neutral organisation. Under Luis Almagro har den åter förvandlats till ett verktyg för USA:s intressen på den amerikanska kontinenten, och används allt oftare för att legitimera och bereda mark för högerextrema kuppförsök.
Till Bolivia sände OAS en representant vid namn Arturo Espinosa, som skrivit mängder av kritiska artiklar emot Morales. Att OAS sedan, även med ekonomiskt stöd av EU, spred ut att det kan ha förekommit valfusk, var ett sätt att så tvivel och dra undan benen för protesterna mot kuppen. Det är precis den typen av strategi som ofta brukar förknippas med ryska staten. Det är också en strategi som OAS har tillämpat ända sedan de kastade ut Kuba och höll årsmöte i Pinochets Chile.
När Linde fick frågan av Vänsterpartiet i riksdagen ville hon inte alls kalla det en kupp, utan att ”polis och militär” hade ”rekommenderat presidenten att avgå”. Ja, är inte det vad man brukar kalla an offer you can’t refuse?
Linde sa vidare att ett nyval borde hållas så snart som möjligt.
Nu har det gått nio månader och inget val är i sikte. Än en gång har det skjutits upp – nu med pandemin som förevändning. Men medan omvärlden reagerar på Donald Trumps insinuationer om att skjuta upp valet, är det ingen som håller Bolivias kuppregering ansvarig. Trots att man styrt landet i nio månader utan någon demokratisk legitimitet alls.
Tvärtom blir svensk media alltmer okritisk mot diktaturer och statskupper – om de är höger. Förra veckan hävdade Lars Palmgren här i Dagens ETC att det inte är något fel att skjuta upp valet. Artikeln är chockerande i sin undfallenhet mot kuppmakarna och är dessutom full av felaktigheter. Inte bara har Palmgren fel namn på Bolivias nya ledare, kuppmakaren Jeanine Añez, som han kallar Pérez. Han kallar hennes dessutom ”interimspresidenten, den förre vice talmannen i senaten” utan att nämna att hon flögs in i en militärhelikopter efter att militären massakrerat över 40 personer och skadat flera hundra.
Palmgren ägnar hela artikeln åt att smutskasta den demokratiskt valde presidenten Morales, som han kallar ”den allom bestämmande caudillon, den starke ledaren som står över allt” och hävdar att det tidigare funnits en ”dynamisk intern demokrati (som) Morales under sin tid vid makten effektivt monterat ner” och att Morales nog inte borde vara välkommen tillbaka till Bolivia. Att Morales manade till protester mot det uppskjutna valet kallar Palmgren att han ”reagerade ursinnigt” från sin exil, och att protestera mitt under en pandemi är ”oansvarigt.”
Nu räcker det faktiskt. Så här kan inte en demokratiskt sinnad person skriva. Oavsett om Palmgren står till höger ekonomiskt eller har andra anledningar att hysa agg mot Latinamerikas sociala rörelser, så är en statskupp en statskupp.
Palmgren glömmer också att berätta att Harvard law schools International human rights clinic (IHRC) och University network for human rights (UNHR) släppte en rapport nu i juli där de kommer till exakt samma slutsats som Morales. De skriver att nyval bör hållas omgående, samt att tiden efter kuppen har varit en av de dödligaste perioderna i Bolivias historia. Ursprungsbefolkning, miljöaktivister och vänsterpersoner råkar regelbundet ut för statligt våld och trakasserier. ”Dessa övergrepp skapar ett klimat där möjligheten till fria och rättvisa val allvarligt undergrävs.” Är de som skrivit rapporten också ”ursinniga”?
Palmgren tillämpar också en farlig typ av retorik: att använda ord som ”starke ledaren” och ”caudillon” om Morales, är att anspela på fördomar om latinamerikanska ledare, när det i fallet Bolivia förhåller sig precis tvärtom. Forskning visar på motsatsen, att det har växt fram en unik typ av demokrati under Morales. Sven Harten följer i sin bok ”The rise of Evo Morales and the Mas” Morales när han åker runt i landet. På möten i otillgängliga områden med kokabönder bevittnar Harten något han aldrig sett förut. Morales inleder mötena klockan sex på morgonen, men han själv talar inte förrän på eftermiddagen. Hela förmiddagen går ut på att bönderna talar och berättar för Morales vad de tycker och vad de har för förslag. Inte förrän alla har talat och det har varit en lång diskussion, tar Morales till orda. Han sammanfattar då det som sagts, lägger fram sina egna förslag, och tar sedan med sig vad som sagts tillbaka till parlamentet.
Det är inte svårt att förstå varför den rasande överklassen, som haft makten i sin hand ända sedan kolonialtiden, hatade detta. Frågan är varför den svenska regeringen och de svenska medierna går deras intressen.
