Granskningsnämnden för radio och tv har sedan den 7 oktober fått in runt 450 anmälningar som handlar om detta.

Att konflikten väcker starka känslor och engagemang är inte konstigt, men det finns ett upptrappat tonläge mot medierna som är oroväckande och som många gånger är missvisande. En del konton hävdar att medier medvetet avstår från att skriva om Gaza, att tidningar ägnar sig åt en slags ”distraktion”. Detta är inget annat än konspirationsteorier. 

Att kritisera enskilda publicistiska beslut är helt i sin ordning. Kritik kan bidra till att redaktionerna blir bättre – ibland missar mediehusen saker och läsares synpunkter är viktiga. Men mycket av kritiken gällande Israel och Palestina missar målet och verkar bottna i ett allmänt missnöje som inte har med själva rapporteringen att göra.

Under hösten ordnades det till och med en demonstration i Stockholm under parollen ”mot mediamakten”. Som om det finns en ”mediamakt” och inte flera mediehus med egna chefer som fattar egna beslut och därtill rätt bångstyriga journalister.

Forskare kallar det för ”fientliga medier-fenomenet”. Studier visar att personer som har en stark åsikt i en fråga eller är väldigt investerade i den kan lätt få uppfattningen att medier gynnar ”andra sidan”.

Framför allt tycks oron kretsa kring att rapporteringen ska påverka dem som ännu inte tagit ställning, den så kallade ”tredjepersonseffekten”.

Som tidningen Journalisten berättat om har Israel–Palestina-konflikten använts som exempel i en studie i USA. Den gick ut på att visa en balanserad bevakning och undersöka hur pro-israeliska och pro-palestinska studenter bedömde rapporteringen.

Resultatet visade att de som inte hade någon särskild åsikt om konflikten tyckte att den var rätt balanserad, medan de andra som var investerade i frågan tyckte att bevakningen stärkte motståndarsidan. Nyligen gjordes studien på nytt men den här gången var den baserad på fotografier i stället för text.

Resultatet ändå blev den samma. Starka åsikter i frågan = stark kritik mot bevakningen.

Bengt Johansson, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet säger till Journalisten att studierna visar att det inte handlar om hur man tolkar rapporteringen, eller vad den faktiskt innehåller utan att deltagarna reagerade utifrån vad den borde innehålla. Med andra tycks slutsatsen vara att om rapporteringen INTE är vinklad till ens fördel anses den vara fel.

Ett annat problem tror jag också handlar om att det i grunden finns en missuppfattning om vad mediernas roll är och ska vara.

Medier är inte en anslagstavla som bara berättar rakt upp och ner om allt. Journalistikens uppdrag är nyheter. En nyhet måste innehålla en ny uppgift eller gärna ha en vinkel som inte redan har berättats. Annars läser ingen tidningarna. Varje dag måste redaktionerna också göra en nyhetsvärdering, det vill säga rangordna vad som är mest intressant och relevant för just deras målgrupp av läsare – och det innebär också att välja bort.

Nyhetskonsumenten vänder sig till tidningar för att få veta om vad som händer i världen och ju närmare en händelse upplevs vara desto mer vill vi läsa om den. Det är därför inte heller konstigt att Ukraina får större uppmärksamhet än andra krig. Rent krasst har även rapporteringen och intresset för Ukraina dalat.

Och världen består av fler platser.

Vi skriver knappt något om Nagorno-Karabach, Kongo, eller följt upp utvecklingen i Sudan eller om Jemen där en av världens största humanitära kriser pågår. Varken Syrien eller kurderna får ens en notis i tidningarna. Hur mycket utrymme ger vi åt Tigray eller flyktingkrisen i Myanmar? 

Att ögonen är på Israel–Palestina just nu är helt rätt, men den som menar att rapporteringen är vinklad eller otillräcklig måste vara tydligare med vad det är som fattas. Annars riskerar man att bli en spridare av konspirationsteorier och inget annat.