Branschen befinner sig en kris. Om det kan alla vara ense. Vi som ger ut tidningar, beroende av prenumerationsintäkter och annonser. De som anpassat sig efter digital tillgänglighet genom att inte längre betala för journalistik. Hur stort är egentligen problemet utanför redaktionerna? Stort, riktigt stort.
Att påstå att det som nu sker kan jämföras med, säg, utfasningen av CD-skivan eller skrivmaskinen… Nej, inte ens i närheten. Journalister som ges förutsättningar att utföra sitt hantverk granskar makten, informerar allmänheten, skapar debatt. Så om fler än 1000 journalister försvinner får det oundvikligen demokratiska konsekvenser. Problemet bör hanteras efter den premissen. Svaga medier försvagar demokrati. Därför har samhället mycket att vinna på att säkerställa att betydande delar av Sverige fortsatt har lokala nyhetstidningar, med lokala opinionsavdelningar. Det måste vara Alice Bah Kuhnkes (MP) uppdrag.
Samtidigt infinner sig känslan av att tvingas lösa ut någon som har agerat oansvarigt. Ungefär som när vi skattebetalare räddade storbanker i samband med den senaste ekonomiska härdsmältan. Den som granskar Mittmedia och Stampen hittar en häpnadsväckande kedja av huvudlösa uppköp, enorma utdelningar, märkliga prestigeprojekt – och förakt för vad som borde vara verksamhets kärna: journalistiken.
Ingen medieutgivare har rätt att kritisera en annan medieutgivare för att inte ha hittat en fungerande modell för att klara skiftet från papper till digitalt. Alla arbetar frenetiskt för att komma vidare. Men däremot borde det vara självklart att ha synpunkter på att Stampens största ägare, med Peter Hjörne i spetsen, dammsugit bolaget på nära 100 miljoner kronor i ersättningar och utdelningar de senaste fem åren. Journalistiken som egenvärde försvann någonstans på vägen. Istället spekulation, istället vinst till varje pris. Vad finns kvar om Mittmedia genomför det sparpaket som åtminstone diskuterats? Inte är det journalistik.
Jag har ingen sympati för mediekoncernerna. Däremot för deras anställda, och för de miljoner svenskar som läser deras tidningar. Jag hoppas att Alice Bah Kuhnke formulerar en mediepolitik som stimulerar medial mångfald, trots att flera av de största aktörerna har gjort sitt allra bästa för att förbruka sitt förtroende.
En detalj i detta är hur Bonnier aktivt påverkar politiken för att lägga ned presstödet. Konkurrenshämmande, enligt Bonnier. Men det går ingen nöd på företaget. Fjolårets vinst hittar du här intill, tillsammans med vinsten för bland andra Stampen och Mittmedia.
Det ger inte en komplett bild av deras situation, Stampen har två miljarder kronor i skulder, men nyanserar definitivt krisens orsaker. Den handlar om att inte kunna få betalt för journalistik. Men den handlar minst lika mycket om ledningsbeslut att maximera vinst, utan att sedan återinvestera tillräckligt för att överleva klivet till framtiden.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nu kan mediepolitik inte vara hämndlysten. Den ska inte vara det. Men den bör reglera ägarnas reflex att upprepa sina misstag. Mittmedia får 60 miljoner/år i presstöd. Systemet ska anpassas för ett akut tillstånd, där tidning efter tidning kan komma att försvinna. Parallellt måste politiken formulera krav. Spekulativa ägare kan söka sig till andra branscher. (Johan Ehrenberg hade igår en artikel på DN Debatt om det här.)
Hoppet är inte ute. Jag vet att det är fullt möjligt att starta och driva lokala tidningar idag. ETC startar en ny tidning nästa vecka, ETC Umeå. Det är möjligt tack vare presstödet men också crowdfunding, alltså att blivande läsare själva finansierat sin tidning via lån och förhandsprenumerationer. Är det en bra affär? ETC Umeå kommer att gå runt. Men kalkylen hade aldrig accepterats av Stampen och Mittmedia. För liten vinst, för liten chans till höga löner och utdelningar och bonus. Där tycker vi olika.
Umeå behöver en ETC Umeå. Det är ett journalistiskt beslut. Fler borde fatta sådana.
