Expressens senaste Sifo-mätning pekar på ett stigande missnöje inom den borgerliga väljarkåren. Antalet moderata väljare som anser att regeringen gör ett dåligt jobb har fördubblats på en månad och stigit från elva till 21 procent. Bland sverigedemokratiska väljare landar missnöjet på hela 40 procent. Siffror som Sifo finner anmärkningsvärda och tolkar som ett uttryck för besvikelse på regeringens politik.
Samtidigt håller oppositionen trycket uppe i frågan. Både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna pekar på situationens allvar medan Ebba Busch (KD) i pressträff efter pressträff försöker förklara varför hushållen ännu inte fått någon ersättning. Det ser illa ut mot bakgrund av hur hårt och framgångsrikt högerblocket kampanjade i frågan innan valet, utan att ha finansieringen färdig.
Risken är också att regeringen får svårt att återhämta sig framöver. I de högerpopulistiska valtonerna fanns en folklig klangbotten med löftet om den vanliga människans återupprättande. Frågan är om borgerliga väljare även fortsättningsvis kan acceptera en politik som inte lindrar hushållens ekonomiska plågor, eller om missnöjet kommer att sluta i väljarflykt.
Den stora faran för regeringen är att den är just en högerregering. Inflationen vägrar vika och ökar mer än som prognostiserats. Alla har blivit fattigare och decennier av reallöneökningar har utraderats. Åtgärderna hittills är dessutom alltför smalt riktade.
Inflationsläget tvingar Elisabeth Svantesson (M) att skjuta på de stora skattesänkningarna eftersom det skulle störa Riksbankens inflationsbekämpning. Dock prioriteras kraftiga skattelättnader för höginkomsttagare under 2023. Det innebär att den som har en lön på över 70 000 kronor i månaden får en skattesänkning på nära 17 000 kronor per år, medan den som tjänar under 30 000 kronor i månaden blir helt utan.
Det är också samma grupp som gynnas mest av elprisstödet. Regeringen har därmed inflationssäkrat höginkomsttagares löner och elkostnader. Resten av oss får leva med glädjen över att ta ansvar för inflationsbekämpningen genom reallönesänkningar och en pressad privatekonomi.
Regeringens bekymmer sträcker sig längre än till hushållens budget. Här spelar också statsbidragen till kommuner och regioner stor roll. Det “tillskott” på sex miljarder som getts i budgeten täcker inte de ökade kostnader som inflationen medför, och innebär i praktiken en nedskrivning av budget, med nedskärningar i samhällsservice som följd. Det rör vardagsnära verksamheter som förskola och skola, sjukvård, äldreomsorg, funktionshinderstöd, socialtjänst, kommunal infrastruktur med mera.
Försämrad samhällsservice under en svår ekonomisk period är helt fel väg att gå. De som drabbas hårdast av försämrad samhällsservice är redan sårbara individer såsom förskole- och skolbarn, sjuka, äldre, individer med sociala problem och ekonomiskt svaga hushåll. Dessa grupper kan inte heller förvänta sig skattelättnader som möter inflationen.
I förlängningen vinner ingen på den här typen av politik. Den innebär bara att offentliganställda får springa fortare och att samhället blir svagare.
Här hade kraftfulla insatser för att dämpa elsmällen kunnat stilla det värsta missnöjet. Regeringen hade åtminstone haft någonting att peka på. Men inte ens det klarar man av. Istället fastnar man i en kritikstorm mot sekretessen kring elstödet, där tunga instanser som Lagrådet sågat både beredningen och förslaget i sig, där Centerpartiet gjort en KU-anmälan och där en demokratisk granskning av stödets effekter omöjliggörs.
Högerblockets företrädare är mediala stjärnor i opposition. Frågan är om charmen räcker genom en hel mandatperiod av politiska misslyckanden.