Ledare: Medborgarna genomskådade idén om storregioner

Under trycket från medborgarnas missnöje, vilket har märkts bland annat i kampanjer för folkomröstningar i sakfrågan, kollapsade förra veckan till slut de parlamentariska förhandlingarna. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Att begripa den breda indignationen mot planerna är inte alls speciellt svårt. 

Bortom ytan framhärdar nämligen här på djupet, i likhet med många andra samtida protester i vår omvärld, ett avståndstagande från de så kallade nyliberala styrmetoder som under de senaste årtiondena varit förhärskande över politiken.

Av samma skäl som klyftorna i inkomst och rikedom under dessa årtionden har ökat, har även geografin under samma epok slitits isär med för ögat uppenbara vinnare och förlorare.

Idén om att välståndet i ett starkt tillväxtcentrum liksom sipprar ner till omkringliggande platser har med tydlighet visat sig vara en önskedröm. Verkligheten är tvärtom en där tillväxten på vissa platser närs genom ett aktivt, och ofta statligt pådrivet, berövande av tillgångar i andra delar av geografin.

Av detta har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet saknat en koherent kritisk, progressiv analys. Istället har man likt övriga riksdagspartier omfamnat – och i den norra landsändan varit huvudsaklig förvaltare – av dessa ojämlikhetsskapande förändringar. De egna folkrörelserna har samtidigt successivt tynat bort för att lämna plats åt teknokrater vars enda ambition är att försöka rationalisera och effektivisera budget i balans med mer av samma medicin som från början skapat underskotten. 

Vi ser färska exempel på detta parallellt med regionförhandlingarna i Västernorrlands läns landstings försök att avveckla Sollefteå sjukhus, eller dessförinnan i Västerbotten med försöket att rikta nedskärningar mot Åseles ambulans och Doroteas sjukstuga. 

I det här sammanhanget är det inte alls märkligt att medborgarna ser förslaget om en storregion som ännu ett steg i samma riktning. Den känslan har inte minst förstärkts av själva formen för genomförandet, där de pådrivande politikerna visat i princip noll och inget intresse i att förankra reformen bland befolkningen. Tvärtom har man arrogant talat om nödvändigheten att köra över folkopinioner i utvecklingens namn. 

Ett etablissemang som bejakar dessa attityder ges dock garanterat snart en bister dom. 

I kölvattnet av nyliberalismens kris och den ojämna geografiska utvecklingen växer nämligen nya sociala rörelser fram bland de berövade. Vi ser konturerna av detta i de protester som skett mot sjukhusavvecklingen i Sollefteå, mot försöket att lägga ner sjukstugan i Dorotea, mot en vindkraftpark i Sorsele, mot skolnedskärningar i Luleå, mot centrumomvandlingen i Umeå, och i gruvmotståndet i Kallak. Allt detta handlar i grund och botten om samma sak. Tillväxt som skapas genom att vissa berövas på möjligheten att leva och bo på en viss plats på rimliga villkor och utan rättmätig kompensation. 

Kanske än tydligare syns emellertid framväxten av en motmakt i alla pragmatiska försök till självförvaltning bortom privatiseringsdogmer och passiv tilltro till staten. I det trevande försöket till medborgardrift av vårdcentralen i Jörn, i den fascinerande historien om Docksta bordtennisklubbs funktion som skuggkommun, i myllret av gemensamt förvaltade bensinmackar, mataffärer och samlingslokaler som finns spritt över den norrländska kartan. 

I takt med att dessa rörelser finner varandra, börjar samarbeta och tecknar teori av sina erfarenheter växer en verklig möjlighet till regionalisering fram underifrån. Däri ligger också framtiden, bortom dikotomin i att endera romantisera en svunnen tid eller acceptera en zombieliberalism förtäckt under bleknande röda fanor.