Våra folkvalda är nämligen lite som svenskar är mest. Man väntar på sin tur. Förhäver sig inte. Vi har flera yrkespolitiker som inte ens kan skryta ordentligt.
Därför blir de för det mesta också slarvsylta sin första mandatperiod i Bryssel. Italienare, fransmän och tyskar spelar brallorna av dem. De som har tur får riktigt tråkiga lagstiftningsfiler, de med otur knappt någon alls.
Efter en tid blir de slugare och får skinn på näsan. Men i början brukar det kännas tungt för svenskarna.
Kanske är det just en svensk brist på självförtroende och machiavellisk taktkänsla som gör att de svenska rödgröna partierna är så rädda för EU. På kontinenten kryllar det av progressiva politiker som inte bara gillar EU, utan tror att ett tätare EU-samarbete är nödvändigt.
I Sverige kallar sig många rödgröna för EU-vänner, men få sträcker sig bortom Magdalena Anderssons devis att "Sverige ska vara snålast i EU".
Det finns förstås rimliga skäl till att tveka kring att ge mer makt till unionen. EU har på många sätt blivit ett nyliberalt projekt. Dogmatiskt marknadstänkande (ibland inskrivet i fördragen) har skapat en slags tvångströja för progressiv politik.
Detta beskrivs väl av forskaren och Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander, som nyligen gett ut boken Disciplinerad demokrati – EU:s nyliberala historia. En mycket läsvärd bok, som skildrar hur EU skissades fram av italienska kommunister men slutade med ett EU-fördrag som fick oss att tro att vi behövde sätta hela Grekland på svältkur och privatisera järnvägen.
Elvander ser de nyliberala inslagen i EU och verkar luta åt att det gör unionen obrukbar för progressiva krafter. Jag tänker snarare – var fanns vänstern när allt det här bestämdes? De gröna? Om högern kan forma EU efter sina idéer, kan väl vi?
För det som är slående med utvecklingen är att den hänt medan progressiva antingen stått på sidan om – eller aktivt bidragit till utvecklingen genom stöd från socialdemokrater av Tony Blairs snitt. I klartext: vänsterregeringar gav i princip frivilligt bort EU till högern.
Nu är det hög tid att sluta med det. Den breda vänstern måste bestämma sig för vad man vill. Sedan börja använda EU som en arena för att genomföra det. Det kräver europeisk organisering och nätverkande. Slughet och ränkspel, som svenska EU-parlamentariker fått erfara.
Den där tvångströjan sitter inte så hårt som vissa tror. Vill EU:s politiker genomföra något, går det nästan alltid att lösa. Men jag misstänker att det ibland snarare är nytänkandet och den politiska fingerfärdigheten som saknas.
Under coronakrisen slängdes exempelvis de stenhårda regelverken i papperskorgen och man gav de stora återhämtningsstöd som tidigare sagts vara helt omöjliga. Vänsterpolitik helt enkelt. På samma sätt har EU:s regelverk blivit rundningsmärken när det gällt att ge stöd till Ukraina. Det går, om den politiska viljan finns.
Samtidigt finns alla skäl att verka för en långsiktig förändring av nyliberala spelregler. Om högern lyckats driva fördragen i sin riktning, borde rödgröna också kunna förändra.
Den största gåtan är varför den breda vänstern inte sett större potential i att EU faktiskt kan tygla nyliberalismen och inte bara vara ett offer för den. De senaste decenniernas högersväng kan nämligen sammanfattas så här:
Kapitalet blev globalt. Arbetarrörelsen blev det inte.
Följden har bland annat blivit att Sverige fått halverade bolagsskatter och tandlösa förmögenhetsskatter. Varför inte föreslå ett gemensamt EU-golv för sådana skatter?
Här borde EU kunna spela en roll en avgörande roll för en nytänkande vänster, progressiva socialdemokrater och gröna partier.
