Den politiska ledningen i Norrköping har fått ett pedagogiskt problem på halsen. Man måste nämligen få kommuninvånarna att förstå nödvändigheten av nedskärningar och besparingar trots att kommunen badar i pengar. Kommunledningen (bestående av C, KD, L och S) uttryckte saken så här i Norrköpings Tidningar: ”Å ena sidan rapporteras det om effektiviseringar och besparingar inom vissa områden, å andra sidan gör kommunen samtidigt rekordstora överskott.”

Norrköping är naturligtvis inte unikt; så här ser det ut i många kommuner. Corona-stöden från staten har skapat just ”rekordstora” kommun- och regionöverskott (totalt 55 miljarder) – men likväl måste åtstramningspolitiken fortsätta. Varför? Ja, som ledningen i Norrköping slår fast kokar mycket ner till den demografiska utvecklingen. ”Skälet” till att man ”tvingats dra ner inom flera av kommunens ansvarsområden”, skriver ledningen, ”är att kommunen växer, framför allt bland de allra yngsta och äldsta i befolkningen”.

Barntillväxten är alltså ett stort problem. Men borde inte det faktum att det finns fler barn och ungdomar få oss att jubla? Barnen är väl framtiden, eller…? Men nu var jag barnslig. Fler barn innebär ju att det behöver investeras i fler skolor och dagis, och mer personal behövs också. Fler barn betyder därför ökade KOSTNADER. Barn är varken framtiden eller något som föder samhällsbyggande. Framtiden är istället alltid finansiellt osäker och därför måste kommunerna spara nu för att få råd sedan. Försämra och förslumma kommunen idag, så kanske vi kan få råd att lappa och laga i morgon.

Vi skär ner på det mesta och det som politiker kallar satsningar är ofta inga riktiga satsningar. Så har det sett ut i decennier och vi har vant oss vid rubrikerna: ”Mer än 40 kommuner skär ner på skolan” (2003); ”Kommuner skär ner på idrottsstödet” (2004); Kommuner skär ner på ungdomsvård” (2009); ”Tre av fyra kommuner skär ner i skolan” (2009); ”Barnskötare sägs upp i hela landet” (2009); ”Sju av tio kommuner sparar på skolan nästa år” (2019); ”Varannan kommun sparar på de mest utsatta” (2019); ”Sex av tio kommuner skär ner på äldreomsorgen” (2019); ”Var tredje kommun skär ner på välfärden” (24/2, 2020).

Trots stor personalbrist och ökande behov av exempelvis skol- och vårdpersonal skär vi ner. Just det, 2019 skar kommunerna ner i äldreomsorgen, precis lagom till att pandemin slog till. Sedan dess har riksdagspartierna nyktrat till en smula; de vill satsa på äldreomsorgen, säger de. Men de har ännu inte identifierat den kanske viktigaste orsaken till fiaskot.

Den stora boven i dramat heter sunda statsfinanser, alltså det finanspolitiska ramverket och dess överskottsmål. Regeringars jakt på överskott tvingar välfärden att anpassa sig till ett fiktivt ”budgetutrymme” som enbart svarar mot ett lika fiktivt finansiellt sparbehov hos staten. Man agerar alltså utifrån villfarelsen att staten kan spara sina egna svenska kronor – det som staten har monopol på att ge ut. Som jag visat i tidigare artiklar har statens rekordspenderande under pandemin bevisat varför det strama ”budgetutrymmet” är ett politiskt påfund och inte någon ekonomisk naturlag. Hade det varit den hårda verklighet regeringarna alltid sagt att det är, ja då hade Sverige varit konkursmässigt vid det här laget.

Decennier av sunda statsfinanser har gjort att massor av sunt förnuft fallit i glömska. Den statsfinansiella fiktionen har idag fullkomligt ockuperat innebörden i begrepp som ”hållbarhet”, ”långsiktighet” och ”utmaning”. Fler barn och äldre blir därför en stor risk för Magdalena Andersson och ramverket. Ökningen är så ödesdiger att hon utnämnt den till den tuffaste demografiska utmaningen på 100 år. ”Snåla tider väntar”, sa hon till Dagens Industri 2019. ”En snål vårbudget”, rapporterade DI ”kommer att följas av hårda prioriteringar under många år framöver, enligt finansminister Magdalena Andersson”. Fram till nu har svaret på att andelen äldre ökar varit att skära ner i äldreomsorgen. Samtidigt har vi skurit i dagis och skolor och sparkat personal. Det är så regeringar har tacklat den demografiska ”utmaningen” på ett finansiellt ”långsiktigt” och ”hållbart” sätt.

Det som borde vara den självklart mest långsiktigt hållbara metoden för att tackla demografiska förändringar är ju att arbeta för att utformningen av omsorgen, skolan och vården anpassas efter de ökande behoven och att vi gör allt för att få människor att vilja arbeta i välfärden och tillgodose behoven. I dagarna presenterade Riksrevisionen en granskning som visar att regeringens försök att få fler att utbilda sig inom vissa bristyrken, däribland skola, förskola och vård, har misslyckats. Att lyckas göra samhällsbärande yrken attraktiva och få människor att vilja söka sig dit borde definieras som politikens främsta konst och uppgift. Att bygga fungerande offentliga verksamheter är ju det verkliga svåra, den riktiga ”utmaningen”. Men detta har trängst undan till förmån för den enkla uppgiften att skära ner och reducera belopp i en Excel-fil. Det är överskott och krympande statsskuld som blivit måttstockarna för ett ansvarsfullt politiskt styre, och detta oavsett om samhället – ni vet det där ”ute i landet” – går på fälgarna.

En rapport från det kommunägda låneinstitutet Kommuninvests expertgrupp strax före jul bekräftar den vansinniga logiken ytterligare. I Dagens Samhälle (11 november) intervjuar Måns Wikstrand Kommuninvests forskningschef Emelie Värja som, trots kommunernas rekordöverskott, ordinerar en besk medicin: ”Vi säger håll i kostnaderna! Med tanke på de långsiktiga utmaningarna i ekonomin kan sektorn absolut inte öka kostnaderna trots rekordresultatet”. Emilie Värja konstaterar att investeringsbehovet i kommunerna är ”historiskt högt” men eftersom ”ekonomin blir tajtare och tajtare” måste behoven stå tillbaka och expertgruppen manar kommunerna till sparsamhet och hårda prioriteringar.

Inget ont om Kommuninvest, absolut inte. Istället är uppmaningen till kommunerna bara ännu ett bevis på hur statens finanspolitiska ramverk – trots miljardregnet – fortsätter att styra med järnhand. Inte ens nu, när pengarna finns och de fatala konsekvenserna av kommunernas 30-åriga spartvång ligger i öppen dager, inte ens nu är det realistiskt att satsa.

Långsiktighet och hållbarhet fortsätter alltså att vara synonyma med ramverkets fiktion om finansiell långsiktighet och hållbarhet, på exakt samma sätt som nedskärningarna inom äldreomsorgen 2019 gjordes för att möta en demografisk ”utmaning” på ett ”långsiktigt” och ”hållbart” sätt.

När jag skriver detta nås jag av nyheten att Trafikverkets utredning är klar, alltså den som regeringen beställde i somras i syfte att pressa kostnaderna för höghastighetsbanor. Regeringen satte ett kostnadstak på 205 miljarder. Resultatet? Jo, i det billigaste alternativet av de fyra som verket presenterar ”stannar i princip inte tågen någonstans, så det är naturligtvis inget alternativ”. Vem sa detta? Jo, självaste infrastrukturministern själv, Thomas Eneroth. Wow! 2021 har vi en minister som ser sig tvungen att säga att det är orimligt med tåg som inte stannar någonstans. Där drar han gränsen. Monty Python kunde inte ha gjort det bättre. Men ministern får skylla sig själv; det är ju han som bad Trafikverket om hjälp att få ner kostnaderna. I tre av de fyra alternativen från Trafikverket stannar tågen varken i Borås, Jönköping, Linköping eller Norrköping; man får resa utanför stan för att få åka med till Stockholm. I det ”dyraste” alternativet stannar tågen i Jönköping och Linköping, men inte i Borås och Norrköping. Kommunpolitiker från höger till vänster är förstås vansinniga.

Med sunda statsfinanser kommer vi bygga totalt dysfunktionella tågbanor och vi kommer fortsätta att förstöra välfärden och få ännu färre att vilja utföra det samhällsbärande arbetet i omsorgen, skolan och vården. Under den träffande rubriken “Välfärden kräver mer än en budget i balans” skrev det moderata oppositionsrådet Sophia Jarl så här i Norrköpings Tidningar (14/2) strax innan pandemin bröt ut förra året: ”En budget i balans har inget värde om det samtidigt innebär att skola, vård och omsorg inte kan lyckas med att leva upp till de lagar, riktlinjer och målsättningar kommunen har att förhålla sig till.” Det var som tusan! En kommunmoderat plockar fram en retorik som hamnar till vänster om Vänsterpartiets partiledning.

Sunda statsfinanser får rikspolitiken att närma sig landets behov enbart som besvärliga och riskabla kostnader. Regeringen tacklar därför landets växande barnaskara som en århundradets kostnadskris. Ju färre barn desto sundare statsfinanser. Och ju färre som får tillgång till höghastighetstågen desto sundare statsfinanser. Vad kunde väl vara en mer passande slutstation för den här uppochnervända politiken än en plan för tåg som ingenstans ska stanna.

Är det kanske så paradoxalt att det krävs ett kommunparti i riksdagen – för att få politiken på rätt köl igen? När regering och riksdag, som är satta att ansvara för hela landet och allmänintresset, så fullständigt försummar uppdraget faller ansvaret för helheten på delarna, på kommunerna. I kommunerna finns den konkreta kunskapen om välfärdens verkliga behov och det är just den kunskapen som ofta får borgerliga kommunpolitiker att hamna till vänster om de rödgröna i riksdagen. Kommunernas konkreta kunskap om välfärdens behov tenderar alltså att tjäna allmänintresset, hela landets väl. Ett paradoxalt parti med ett logiskt namn: Välfärdspartiet (r), där (r):et står för ”räls åt alla”.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.