När jag åker tåget mellan Paris och Mannheim så är det som att resa genom årtionden. På franska sidan går det tyska tåget i 300 kilometer i timmen, på den tyska börjar det röra sig allt långsammare, det är tio års skillnad i investering och just när tåget saktar ner för ojämnare banor så kommer nyheten att Frankrike ska satsa ytterligare 1 000 miljarder kronor på att snabbt bygga ut sina tåg, förbättra de äldre spåren och knyta ihop landets stora städer med ännu mer höghastighetslösningar. Det betyder att varje stads arbetsmarknad blir ännu större eftersom pendling på en timme med snabba tåg kan handla om 20 mil.  

Ja, ungefär som att bo i Stockholm och arbeta i det nya batteriklustret i Borlänge några dagar per vecka. Att det går att ha arbetstiden på tåg vet vi ju, jag kan vara uppkopplad via mobil överallt på långresan och en nackdel är då att jag plötsligt får höra Peter Norman, gamle finansmarknadsministern, berätta om sin utredning för satsningarna på mer flygplatser i Sverige. Och sedan motiverar han det med att elflyg kommer vara det mest klimatkloka sättet att färdas.

Det är lustigt med dagens höger. De måste alltid prata om något annat än det som finns när de motiverar någon insats som tar oss tillbaka några årtioenden. Det flygtäta Sverige med flygplatser i varje stad var 60-talets dröm som kraschade och blev en ständig subventionerad kommunal sjukdom där små flygplatser aldrig gick runt och i grunden bara slogs om subventionerade charterresor bort från kommunen för att några få affärsmän skulle ha en snabb möjlighet att resa från småstaden till Bromma.

Man byggde ett trafiksystem för några Wallenbergares behov.

Och nu ska det framställas som något nytt med batteri inuti vingarna och solceller ovanpå.

Jo, direktörer kan säkert åka i tysta små elflygplan mellan städerna.

Men de förändrar inte arbetsmarknaden, de ökar inte resefriheten för de många, de skapar inget nytt, det är bara samma moderata dröm om valfrihet för de få, inte för de många.

Tåget däremot, det är att knyta samman länder och skapa resefrihet för många miljoner Europeer.

Moderaterna ogillar tåg.

Ungefär som man ogillar vindkraft och som man ogillade elbilar innan de kom som lyxbilar och började köra om de stora BMW-suvarna på motorvägarna.

Det handlar inte ens om det faktum att högern ogillar offentliga investeringar. Man är fullt beredd att ösa pengar till vapeninköp, till motorvägar och ännu mer till en kärnkraft som inte klarar sig på marknaden. Nej, det är något med detta att göra saker, som en resa, tillsammans med många andra som i grunden är något de inte gillar.

Att man vill skära ner välfärd, privatisera skolor och annan offentlig service handlar om att flytta pengar från de många till de få, man vill skapa klasskillnader och egna skattesänkningar är bara en metod av många.

Men offentliga investeringar handlar inte om skatter, det vet varje högerekonom, de handlar om att staten använder den makt den har att skapa pengar (obligationer) eller använda den enorma offentliga kassa vi redan har, problemet är att sådana investeringar automatiskt flyttar makt från det privata till det gemensamma. 

Jag tror det är viktigt att förstå att den svenska högern är speciell i Europa, den verkar så upptagen av en känsla av underläge eller rentav ett mindervärdeskomplex att den ser all offentlig verksamhet som en automatiskt hot då staten för dem fortfarande är detsamma som sossemakt.

Så när Frankrikes president Emmanuel Macron satsar 1 000 miljarder kronor på nya tåg så är det en annan mer självsäker höger som agerar. Detsamma när tysk, österrikisk, norsk, finsk, schweizisk, spansk, holländsk och dansk höger agerat – man är alla nyliberaler men inte rädda för att med offentliga investeringar stödja en utveckling som gynnar näringsliv och de egna företagen.

Nej, det är inte en slump att det bara är i Sverige man får jaga maximal vinst med privata skolkoncerner, det handlar i grunden om att den svenska borgerlighetens dåliga självförtroende gör att man ständigt måste skapa konflikt, man slåss mot den egna rädslan för att egentligen vara som sossar.

Så, nej det blir inga svenska tåg.

Varken snabba eller långsamma.

Och det är nästan övertydligt att den enda gången den 2 780 kilometer långa hemresan får problem är när tåget åker från Malmö för snart ljuder det i högtalarna och en trött röst förklarar att ersättningsbussar kommer erbjudas på grund av spårfel.