Det känns lite främmande i vintervädret, när vi under månader halkat runt i snömodden. Men nu har ett nytt värmerekord konstaterats. Den högsta temperaturen som någonsin uppmätts i Europa ligger på 48,8 grader. 

Rekordet var från sommaren. Men januari har bjudit på fler anmärkningsvärda rekord. Det är över 30 grader i Spanien. 19,6 grader på skotska höglandet. Mitt i vintern.

Redan i år kan temperaturen gå över vad världen kommit överens om i Parisavtalet – att hålla oss under 1,5 grader.  Visserligen är temperaturen tillfälligt förstärkt av El Nino, men ändå. Alla klimatforskare ser vartåt det barkar. Det är troligen försent att klara Parisavtalet. En fantasi. 

Mänskligheten går därmed ut på osäker mark. Och det sker med en sådan underbar lätthet. Vi märker knappt att det händer. 

Jag förstås oss. Tycker lite synd om vår arma mänsklighet, som mitt i alla vardagsproblem försöker ignorera hur världen runt om oss förändras. Intalar oss att den där tunna hinnan av kemiska processer i vår atmosfär kanske inte är så skör som forskarna säger. 

Vi måste rädda planeten. Men vi ska samtidigt hämta på förskolan. Vara olyckligt kära. Ha arbetsplatskonflikter. Skaffa barn. Livet pågår ju, vad de där forskarna än säger. 

Vad vi kan önska oss är politiker som tar frågan på det allvar de förtjänar. Som oroar sig över en liten ökning av temperaturen i artkis. Som tittar i forskningsrapporter. Som kallar till presskonferens och säger ungefär som ÖB: 

Det kan bli en klimatkris i Sverige. 

Och som satte ambitiösa mål till nästa år – inte prokrastinerade till 2045.