Sedan 90-talet har Sverige sänkt skatterna mest i västvärlden. Allra mest under alliansregeringens dagar och allra mest för de rika. När Fredrik Reinfeldt (M) avgick hade skatteintäkterna minskat med ungefär 300 miljarder jämfört med år 2000. Jobbskatteavdrag, slopade arvsskatter och slopade förmögenhetsskatter har ett pris. Mindre pengar till välfärden och en pressad äldreomsorg. Fler äldre att ta hand om per anställd, låga löner, otrygga anställningar. Färre som får hjälp över huvudtaget, trots att behoven ökar. Om du inte är äldre och rik förstås och kan köpa dig hjälp på den privata marknaden och göra generösa rut-avdrag. Men få är så rika.
De senaste årens socialdemokratiskt styrda regeringar har inte vänt den här trenden. Efter Januariavtalets avskaffande av värnskatten är den sammanlagda skatten för höginkomsttagare nere på nivåer som vi inte har haft sedan 60-talet. Det är klart att det känns.

I partiledardebatten anklagas Stefan Löfven (S) från höger och från populisterna för att ha slarvat bort skyddet av de äldre. Han svarar att statusen på äldreomsorgen måste höjas men han missar att ta upp vad man behöver för att kunna göra det – mer pengar, större skatteintäkter. Istället är det Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som får lyfta det självklara sambandet. Att vi nu betalar priset för årtionden av skattesänkningar och neddragningar. Ulf Kristersson (M) duckar den direkta frågan om hans parti har satsat på skattesänkningar istället för att rädda äldrevården med att krävs en ”lite mer djupsinnig analys över exakt vad som brustit i äldreomsorgen”. Men det går inte att analysera bort det faktum att finns det inte pengar så finns det inte god omsorg, hur djupsinnig den analysen än är.
Trots att alla nu säger att villkoren i äldreomsorgen måste förbättras, verkar Löfven fortfarande agera som att han är bakbunden av Januariavtalets skrivningar om sänkta skatter. Men läget är ett annat nu.

Carl Tham, tidigare S-minister, säger det rent ut i en debattartikel i Aftonbladet. Det som Löfven inte säger. Det handlar om pengarna. Vi har dålig beredskap och förmåga att hantera en epidemi därför att landet är allvarligt försvagat av besparingar, privatiseringar, marknadiseringar och konkurrensfanatism. Löfven håller fasaden uppe eftersom något annat hade inneburit en betydande självkritik riktad mot den egna politiken under flera decennier, skriver Tham.
Men det är dags att låta fasaden rämna. Erkänna att borgerligheten, samma borgerlighet som nu pekar finger åt regeringen, har fått sätta agendan alldeles för länge. Visa vad det faktiskt är som sätter människors liv på spel. Socialdemokraterna behöver inte försöka rädda borgerlighetens ansikte. Vi kan tjafsa om det är kommunerna, regionerna eller staten som bär det största ansvaret, men det blir oviktigt så länge varken kommunerna, regionerna eller staten har tillräcklig styrka för att göra skillnad.

Sverige har tagit en extrem position i sin coronastrategi. Kanske utifrån en kvardröjande uppfattning om att Sverige är extremt i världsmåttstock, med en väl utbyggd och gemensamt finansierad välfärd. Men det är inte längre sant. Vi börjar bli högst genomsnittliga.

Men det är dags att våga säga att vi ska ta oss igenom det här och sedan ska vi höja skatterna. För de rika. Den rikaste procenten, som har fått se sin ekonomiska standard höjas med 330 procent jämfört med 1995, de ska vara med och betala.