Chefredaktören rekommenderar. Andreas Gustavsson väljer ut det bästa ur Dagens ETC varje torsdag.

Så här skrev jag:

”Han kunde ha varit framtiden för europeisk socialdemokrati. Om inte. Ja, om inte. Corbyn är alldeles för ostadig vad gäller antisemitism.”

Vanligtvis brukar ledare spridas vidare. Någon delar på Facebook, någon annan twittrar. Hundratals blir tusentals, tusentals blir tiotusentals. Det är så en relativt liten tidning som Dagens ETC kan växa utanför sig själv. Men tydligen inte när det handlar om att en radikal socialdemokrat med stjärnstatus verkar oförmögen att bekämpa antisemitism. 

Min ledare tvärdog. För att den gjorde många besvikna. Nej, inte Corbyn! Och hur kunde jag – i en socialistisk dagstidning – angripa honom, som är så oändligt mycket bättre lämpad att leda Storbritannien än Theresa May? Sedan några förvirrade mejl om att jag låtit mig köpas av ”globalister” (garderobsantisemitism) och ”Rothschild” (fullgången antisemitism).

Men sedan blåste den helige ande liv i min ledare. Eller, Erik Helmersson på Dagens Nyheter anklagade Jan Guillou för att nonchalera vänsterns antisemitism – och passade då på att referera vad jag skrivit. Guillou nappade. Han anklagade Helmersson för att fantisera om vänsterns antisemitism. Även här dök min ledare upp. Som en slags squashboll, studsande mellan väggarna. I måndags påbörjades nästa game där Helmersson föreställer sig hur Guillou ”famlar efter luktsaltet efter att ha hört något så befängt som att en gammal hederlig vänsterman kunde ha en enda antisemitisk cell i sin solidariska genpool” – och ja, det hänvisas till en viss ”bekymrad” ledare från Dagens ETC.

Fascinerande. 

Som publik har jag haft tid att ägna mig åt annat. Som att diskutera med judiska och antirasistiska grupper i Storbritannien. Ingen tror att Corbyn själv är antisemit, att han skulle vara fientlig gentemot judar. Men alla anser att han – och andra krafter i Labour – måste borra djupt för att hitta källan ur vilken antisemitism uppstår. 

Flera jag talat med, som organisationen Hope not hate, poängterar att problemet finns även hos andra partier. Nu går drevet mot Corbyn, han känner den fulla tyngden av landets borgerliga medier, och borgerliga politiker ställer gärna upp med förfärade citat. 

De borde vara mindre opportunistiska.

Härom året publicerade Daily Telegraph en satirteckning där Labours röda ros vilar på ett underjordiskt rotsystem som bildar ordet ”antisemitism”. Det fick Jewdas att bli fly förbannade. (Jewdas är den judiska grupp som Corbyn nyligen kritiserades för att ha träffat, mestadels för att den är explicit vänsterinriktad.) Det är inte primärt Labour som har stått för antisemitism i brittisk politik, hävdar Jewdas. Det är Tory, eller som gruppen formulerar saken: ”Eton-educated, pig fuckers”.

Torys historiska skuldbörda för senaste seklet listas. Alla antisemitiska fraktioner som grundats av, finansierats av eller på andra sätt engagerat konservativa parlamentariker. British Brothers League (1902), British Fascisti (1923), Britain Union of Fascists (1932), January Club (1934), The Liberators (1933), The Link (1937), The Right Club (1939), The Monday Club (1961). De här har sysslat med allt från att klottra slagord på synagogor till att ha som målsättning att befria Tory från ”judisk kontroll”. 

Historia. Men idag? 

2009 tycker en Tory-politiker att offentliggörande av parlamentarikers inkomster är att jämföra med… Förintelsen: ”Att stämpla en hel grupp som oönskad var det som ledde fram till Hitlers gaskammare.” 

2011 sjunger Oxford University Conservative Association nazisånger, bland annat med textraden ”Dashing through the Reich, killing lots of kike”. Kike är ett nedsättande begrepp för judar. 

2013 avnjuter Jacob Rees-Mogg, parlamentariker som tros kunna efterträda May, en middag tillsammans med ledaren för höger-extrema Traditional Britain Group, kapabel att kalla en journalist för ”tjock judisk slyna”. 

2014 festar en annan parlamentariker, Adian Burley, obekymrat på en svensexa med nazitema. 

2014 lämnar Patrick Mercer parlamentet efter att ha sagt en kvinnlig soldat ser ut som en ”jävla jude”.

2014 hamnar UCL Conservative Society – Englands äldsta konservativa studentorganisation – i blåsväder för att ha tillåtit en kultur med kommentarer som denna: ”Judar äger allt, vi vet alla att det är sant.” 

2015 säger Tory-kandidaten Gulzabeen Afsal att hon inte kan ställa sig bakom ”juden” Ed Miliband. 

Tory har problem med rasism. Mot araber, mot svarta, mot pakistanier, mot östeuropéer. Det bekräftas av personer som haft högt uppsatta positioner. Boris Johnson är bara en av många förövare. Utrikesministerns karriär har hittills inte tagit skada av att, exempelvis, kalla Barack Obama Obama för ”halv-kenyan” med nedärvd aversion mot Storbritannien. Rasism. Ja, mot judar också. 

Johnson gratulerade för övrigt gravt antisemitiska Fidesz till valsegern i Ungern. Han kallade dem ”vänner”. Corbyn kallade Hamas för ”vänner”. Nu stämplas han som antisemit. Men inte Johnson.

Tory har inte agerat mer kraftfullt än Labour. Någon får gå, någon blir utredd och tagen i örat. Men ofta händer ingenting alls. 

Som när Theresa Mays stabschef lämnade för att bli kolumnist och – med sin första text – anklagade George Soros för att konspirera mot Brexit, till synes omedveten om hur nära han placerade sig en av judehatets mest använda troper.

Vi kan dra en slutsats av allt detta.

Labour dras med antisemitism.

Tory dras med antisemitism.

Bara ett parti har hittills erkänt sitt problem.