Jag har på sista tiden till och med imponerats av finansministern och den evige högersossen Mikael Damberg (S). I flera debatter har han tryckt hårt och effektivt på vad högerblockets försämrade a-kassa och skattesänkningar leder till för arbetslösa och låginkomsttagare när tiderna hårdnar.

Mer sådant, tack! Mer offensiva toner kring den ekonomiska politiken – ty där hamnar högerblocket omedelbart i underläge. Inför en kommande lågkonjunktur framstår det som moraliskt förkastligt att ställa sig upp och säga: Nu ska vi försämra a-kassan och göra det svårare för sjukskrivna.  

När en ekonomisk kris närmar sig äntrar trygghetssystemen agendan och blir viktiga. Klassmedvetandet tenderar att öka när kriser slår till, i alla fall så länge inte någon etnisk syndabock får skulden för krisen. 

Det sjuka är i och för sig att skjutningarna och välfärden hänger samman. Många år av ganska omfattande asylinvandring har ägt rum i ett Sverige som varit och är svårt nyliberaliserat, ibland direkt söndertrasat av privatiseringar, försvagad arbetsrätt, sämre trygghetssystem och i avsaknad av en riktigt offensiv arbetsmarknadspolitik. Det har gjort det långt svårare att lösa alla frågor kring integrationen. 

Jag tror inte vänstern i allmänhet har fattat vilken enorm utmaning en stor invandring utgör, när samhällets alla sociala insatser och infrastruktur är så pass nedrustade som de är. Istället har högern kunnat plocka poäng på konsekvenserna av det nedrustade samhälle de varit de första att driva fram (och som S inte klarat av att stå emot). 

Men allt snack om förebyggande åtgärder för att hindra nyrekrytering till gängen – och det är ett tema som även högerblocket trots allt ofta instämmer i även om de hårda tagen på den sidan alltid går före – borde ju rent logiskt mynna ut i krav på långt större anlag till allt från skola över socialtjänst till stöd till byggande av hyresrätter. Det är åtgärder som definitivt inte går ihop med de skattesänkningar som högerblocket förespråkar.

Jag skrev ordet kapplöpning i den första raden i den här texten. Det är mindre än två veckor till valet. Och kanske är något på väg att ske i sista minuten. 

Har ni till exempel märkt att när elkrisen slår till och skyhöga elräkningar driver folk och företag till sammanbrott så kan vi bevittna hur även högerblocket tenderar att överge sin låt-gå-filosofi när det gäller ekonomin? Olika subventioner föreslås från exempelvis Moderaternas sida för att lindra de höga elkostnaderna. Men det innebär att de faktiskt tvingas förespråka en aktiv, fördelande stat. Marknaden fixar inte problemet på egen hand.

Tyvärr kommer ju en eventuell socialdemokratisk regeringsbildning att vara beroende av ett mer eller mindre marknadsfundamentalistiskt Centerpartiet. Risken är överhängande att vi efter valet, vid en eventuell rödgrön valseger, ändå kommer att få se olika skattesänkningar och förbud mot nödvändiga skattehöjningar för de rikare skikten samt det gamla vanliga fastklamrandet vid sunda statsfinanser. Det sistnämnda är kodordet för en ekonomisk politik som glömmer Keynes centrala krisinsikt: Det går inte att spara sig ur en djup kris, det bara förvärrar läget.

Därför är det just nu, dessa de sista dallrande veckorna, helt avgörande att S, V och MP driver på om den nödvändiga fördelningspolitiken och för en ekonomisk politik som gynnar social jämlikhet. Om sådana frågor hamnar högre på den politiska dagordningen så är det ett slags försäkring mot ett återupprepande av januariavtalets värsta sidor. Det sätter press på Centerpartiets alla skattesänkarambitioner.

Att tjata om fördelningspolitik och bättre trygghetssystem slår dessutom in en kil i högerblocket. Om Sverigedemokraterna går med på försämringar av a-kassan för att blidka Moderaterna så framstår det än tydligare att det där partiet verkligen inte är den breda arbetarklassens parti, utan ett parti som bara har en fråga på agendan: Nej till all invandring. Och för den frågans skull är SD berett att sälja ut alla sina arbetarväljare.  

Ska priset på kaffe och grönsaker avgöra valet? Inte mig emot. Sådant är i slutändan långt viktigare än alla tänkbara kulturkrigsfrågor.