Läs också: Ledarbloggen: Men Bucht...
Det var faktiskt smått chockerande att i måndags, i ett reportage i radions P1, höra landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Han fick frågor om svenskarnas köttkonsumtion och verkade inte ens veta om att den har ökat dramatiskt sedan början av 90-talet – mer än tjugo kilo mer per person och år sedan dess. Han skröt om hur svenskt jordbruk minskat sina klimatutsläpp de senaste årtiondena, uppenbarligen utan att veta att det beror på att vi har långt färre kor i landskapen numera och att de kor som finns kvar i hög grad livnär sig på importerat foder (och orsakar nerhuggna regnskogar).
Så här illa ställt är det alltså hos en politiker i en rödgrön regering. Hans grundlinje i intervjun var att politiker inte ska lägga sig i vad folk äter. När jag satt och lyssnade till Buchts utläggningar insåg jag vilket enormt hål som öppnar sig i den officiella politiken.
För en tid sedan träffade jag ett 30-tal småskaliga matproducenter, eller snarare mathantverkare, för det är vad de kallar sig. De höll en liten lågbudgetkonferens på ett anrikt hotell i ett vintrigt Tällberg i Dalarna. Där satt de uppradade i en liten konferenssal med Siljan synlig genom fönstren och jag tyckte att de dök upp som en frisk motståndskultur. Unga och äldre människor hade för några dagar kommit ner från sina fäbodar, sina lokala bagerier och sina ekologiska potatisland och när jag såg ut över dem kunde jag bara utbrista rakt ut att de är hjältar. De är hjältar i ett matlandskap som idag är på väg att bli fullständigt perverterat av enorma marknadskrafter. Precis innan jag dök upp hade de fått höra en uppstudsig miljöinspektör från Rättviks kommun som berättade om hur all byråkrati, när det gäller lokal matproduktion, kan bekämpas. Och visst finns det massor av byråkrati. Men jag tror mathantverkarna höll med mig om att den stora fienden idag knappast är kommuner eller miljöinspektörer utan den alltmer groteska marknadsövermakt som idag bestämmer vad vi äter och varifrån maten kommer.
500 stora livsmedelsföretag styr till 70 procent vilken mat vi köper. Jätteföretaget Nestlé har en omsättning på över 800 miljarder kronor (större än många länders) och det enda mål som styr verksamheten är lönsamhetsprincipen. Som om inte det räcker sänker sig över våra matvanor också de alltmer gigantiska matvarukedjorna, där till exempel amerikanska Walmart idag sträcker sina tentakler över allt större delar av världen. I Sverige avgör ICA, Coop och Axfood vilket innehåll som finns i nio av tio matkassar (Se exempelvis boken Makten över matkassen, av Anders Ingvarsson och Ann-Helen Meyer von Bremen).
Jakten på allt billigare mat driver den globala matmarknaden till att pressa planetens gränser för ekologisk hållbarhet. Djurfoder i form av framförallt soja eller proteinrikt hö transporteras mellan världens stora hamnar och råvaror som kött och fisk skeppas eller flygs mellan kontinenter i jakt på låga löner som kan processa råvarorna innan de skickas tillbaka till konsumenterna. Vi lever i en civilisation av transporter och på inget område syns det så tydligt som när det gäller mat och livsmedel. De frihandelsavtal som hamrats fram de senaste trettio åren driver på utvecklingen. Det är fascinerande och skrämmande att se hur många jurister som anlitats för att sanktioner och regler ska efterlevas när det gäller frihandel jämfört med efterlevnaden av de svaga klimatavtal som kommit till stånd under samma period: Inga jurister, inga sanktioner, ingen större förändring.
Småskaliga mathantverkare kan förstås inte förändra mycket när de kommer med sin kärleksfullt framställda senap, kalvdans eller ekologiska potatis. Men deras existens uppdagar matpolitikens stora sammanhang. När de talar om vädrets makter, eller den tid det tar att framställa några burkar marmelad, blir de ett slags matens poeter eller profeter. De allra flesta av oss är i vardagslivet i det närmaste schizofrena när det gäller matlagning: Vi älskar att köpa nya kokböcker och leta på nätet efter nya recept och vi hoppas alltid hitta något nytt och fräscht till middagen. Men i stort sett är vi ändå fast i de stora maktstrukturerna. I boken Makten över matkassen berättar en stjärnkock lyriskt om sin farmor. Hon lagade under sin levnad i princip bara kanske ett tjugotal rätter. Men hon handlade i samma köttbutik år efter år och hon visste vad som var bra kött och hon lagade inte mycket kött och hon blev mästare på de få rätter hon gjorde. Det är inte enbart nostalgi att minnas en svunnen tid – jag tror att en viktig del av planetens matframtid finns i den där farmodern, som levde sitt liv mycket mer i en lokal matmarknad.
I dag finns det drygt 15 000 heltidsbönder i Sverige. Skaran har krympt snabbt. Vi lever på importerad mat. Och på importerad tid. Ändå vill flesta ha mer av lokalt producerad och ekologisk mat och livsmedel. Politiker med en vision när det gäller maten skulle kunna bli populära och ställa om dagordningen i politiken: Den som funderar över mat och livsmedel radikaliseras.
Sven-Erik Bucht, däremot, framstår som en köttätande katastrof.
