Men jag har också hela tiden varit pro Bernie Sanders. Varför? Jo, för att det hela tiden har känts som det enda rätta. I min fackliga, progressiva, jag-vill-något-med-samhället-själ har han känts rätt.

Det kanske har varit naivt. Ungefär som när jag tyckte att Håkan Juholt var bra, hejade på honom och rasade när han blev utkuppad ur partiet.

Håkan Juholt hade något som många andra i Socialdemokraterna verkade sakna och fortfarande saknar: ideologi, ryggrad och någon typ av vision om vart vi ska och vad vi ska göra med vårt samhälle. När han höll sitt linjetal på S-kongressen, då fick jag gåshud. Ja, det kanske var naivt och blåögt att heja på honom. Man borde ju ha begripit hur gråsossarna skulle komma att behandla honom.

Kanske är det på samma sätt naivt och blåögt att sitta och förargas över situationen i brittiska Labour där Jeremy Corbyn nu i sitt parti genomgår samma sak som drabbade Håkan Juholt. Jeremy Corbyn har också utmanat intressen som man inte utmanar ostraffat. Han har lyckats reta upp de gråaste, mest mittenpolitiska och ryggradslösa människorna i sitt parti. Och nu ska han bort, om de får bestämma.

För drygt ett år sedan skrev jag en ledartext om Jeremy Corbyn och Bernie Sanders. Om hur fint det var att se två politiker som pratade på ett annat sätt än så som politiken alltid låter. Sa andra ord. Hade stöd från fackföreningar, från ”vanligt folk”: arbetarklassen. Mest handlade den kanske i och för sig om hur trötta vi vanliga människor är på politik, käbbel och högtravande språk. Och fortfarande är det.

Jag hade inte tänkt skriva om vare sig Donald Trump eller Hillary Clinton. Eller särskilt mycket om valprocessen i USA alls för den delen. Det har skrivits så många texter av andra ändå. Ledarsidor med progressiv socialdemokratisk profil har skrivit spaltmil om valet och hyllat Hillary Clinton. Ledarsidor med klassisk borgerlig profil har också skrivit om valet och hyllat Hillary Clinton. Det har vid några tillfällen på några ställen sluppit igenom texter som hyllat Bernie Sanders, men för säkerhets skull har de avslutats med, eller nästan alltid haft som punchline, att Bernie Sanders är bra men att han inte har någon chans så därför måste alla rösta på Hillary Clinton.

Alla vägar bär mot Hillary Clinton.

Hur man än tycker eller känner så ska alla vägar ta Hillary Clinton till målet, där hon ska spränga glastaket och inta Vita huset.

Nu är Hillary Clinton demokraternas presidentkandidat. Och ja, det var ju väntat. Inte bara för att vad som ledde fram till nomineringen var en väldigt tveksam procedur där man helt enkelt gav sig fan på att den som skulle försöka ta störst politiska steg mot förändring skulle misslyckas. Alltså skulle Sanders misslyckas. Inte bara därför.

Det här är inte en text om vare sig Hillary Clinton eller om det amerikanska valet. Det är en text om en, allt för ofta återkommande, känsla av att arbetarklassen ständigt ska finna sig i vad någon annan, som står över en i rangordning och på samhällsstegen, säger att man ska finna sig i. Den amerikanska arbetarklassen ska nu finna sig i att det bara finns en kandidat att lägga sin röst på och att den som inte gör det i princip är ansvarig för nationens förfall.

De som stöttat Bernie Sanders i sin kandidatur hånas nu. Kallas dåliga förlorare och pekas ut som ”problemet”.

Men det är ju inte alls de som är problemet. Problemet – som fler länder än USA lider av, Sverige inkluderat – är att vad man får välja mellan är samma lika hela tiden.

Är politiken tillräckligt urvattnad för att passa både medelklass och Wall Street, arbetarklass och Svenskt näringsliv, fackföreningar och storföretag, ja då kommer man ingenstans. Och då tröttnar de som verkligen behöver de större ingrepp som politiken ska syfta till. Då ryker intresset. Hoppet. Förtroendet. För att man vet att vad man än väljer så kommer man inte att komma någonstans och inte ens barn heller.

Och så står man där i valet och har att välja på någon galen höger, nån Hitlerwannabe med tupé eller nån fnösketorr högersosse. Och under tiden blir man tillsagd att vara tacksam och göra som de säger åt den. Men det, förstår ni, det ska man inte.