Som barn fick jag aldrig tillfälle att storögd gå omkring i museets salar – det låg för långt från Vingåker – men som vuxen gick jag ofta där med min lilla dotter, bland istidens djur, bland valar och skelett av dinosaurier eller så satt vi i Cosmonovas underbara kupol och stirrade ner i världshaven eller ut i rymden.
Vi förundrades, gemensamt. Vi lyftes in i en annan sfär när vi plötsligt steg ut i ett rödskimrande Marslandskap. Vi såg fossiler och när vi sett dem letade vi efter fossiler i trappor och golv i skolbyggnaden.
Nu hör jag att museibyggnaden är på väg att falla samman. Och förfallsteoretikern och undergångsprofeten i mig vaknar till. Känslan blir ännu starkare när jag hör om exempelvis Filmhuset som fått en abnorm hyreshöjning från Statens fastighetsverk som äger marken byggnaden står på. Fastighetsverket säger sig hysa förståelse för Filmhusets desperation inför hyreshöjningen, men: Verket måste hålla på ”affärsprinciperna.” Vad är det för principer?
Det är principen om att alla verksamheter, allt som pågår i ett samhälle, måste underställas marknadens logik. Någon annan logik gillas inte.
Men problemet är, som den amerikanske filosofen Michel J Sandels hävdade i en mycket klargörande bok för ett antal år sedan (”Vad som inte kan köpas för pengar – marknadens moraliska gränser”), att marknaden aldrig är neutral: Den degraderar värdet på en verksamhet. När en verksamhet läggs ut på marknaden förändras den. Värdet av den degraderas. Det gör förstås inget när det gäller kylskåp eller köksstolar. Men för en rad verksamheter är den moraliska oantastligheten en organisk del av verksamheterna själva.
Sandels menar att marknadsmekanismen blir till en marknadsnorm och att människor oftast upplever det som stötande – till exempel sådant som att vissa amerikanska skolor betalar två dollar till den elev som läser en bok. Han drar fram lärorika exempel på hur varufieringen eroderar värden och är direkt kontraproduktiva. En elevgrupp fick betalt när de samlade in till cancerforskning medan en annan inte fick det. Den grupp som samlade in mest forskningspengar visade sig vara den som gjorde det av idealitet.
Att en majoritet även av borgerliga väljare ogillar vinstjakten i skolvärlden beror nog mycket på att de känner att värdet på verksamheten degraderas och urholkas när pengar blir den viktigaste drivkraften.
I Norrköping ska kommunledningen placera kulturen under ett tillväxtkontor. I årtionden har kulturen behandlats illa i politiken. Det borde vara självklart med en obligatorisk kulturnämnd i varje kommun – kulturpolitiker får då ett större värde och mer självständighet istället för att ofta ses över axeln. Men det där med att koppla ihop kultur och tillväxt är synnerligen problematiskt. Kulturens uppgift, själva dess logik, bör aldrig vara att verka för tillväxt. Den måste följa en annan logik: fantasins och ingivelsens. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att kulturens uppgift då snarare är att verka för – nerväxt. Det är också precis vad den ofta faktiskt gör.
När jag sitter i trädgården och läser Johan Svedjedals mastodontiska biografi över Harry Martinson, då skärs jag av från konsumtionssamhället. Jag handlar inte. Jag åker inte iväg i någon bil. När jag lyssnar på musik försätts jag i ett tillstånd av icke-aktivitet som egentligen är precis det som en hysteriskt produktionsinriktad civilisation behöver: Att göra ingenting, utom att singla genom sina inre världar och kanske till slut stiga ut med nya ögon.
Ett samhälle och en civilisation har byggts där marknadsprincipen alltmer har blivit inte bara realitet utan också norm. Jag säger förstås inte att den nya högerregeringen ensam är skyldig till detta. Det har pågått länge. Men denna marknadsnorm har nu så att säga hamnat i regeringsställning. Och jag tror att samhället nu förfaller. Det förfaller därför att idealitet, allmänintresse och moraliska egenvärden ges ett ständigt minskande utrymme när marknadsprincipen breder ut sig.
Den enklaste vänstertanken är av hävd denna: Pengar ska inte styra allt. Ekonomerna hånskrattar när de hör det och säger att det inte finns något sådant som fria luncher. Men poängen är djupare och en annan: När allt färre områden i ett samhälle är fritt från penningmakt, då urholkas själva idén om ett gemensamt samhälle. Den degraderas.
Unga gängkriminella som helt fallit ur känslan av att tillhöra en samhällelig gemenskap illustrerar katastrofen och den pågående samhällskollapsen. Och det gör också ett tak som faller in på ett museum eller ett statligt fastighetsverk som bara har affärsprinciper i skallen.
Det här är en vänsterradikalt men också äktkonservativt resonerande ledare. Konservatism och socialism möts faktiskt där någonstans. Pengar ska inte styra allt.
