Valfrihet är det vanligaste. Vi vet, och jag tror att de allra flesta egentligen vet det, att det fria skolvalet förvärrar segregationen i skolan. Men varje gång en borgerlig politiker uttalar det där ordet är det som om en trollformel från någon Harry Potter-scen får motståndaren till vänster att stelna till och inte riktigt kunna säga emot.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Länge var ordet ”förnyare” ett liknande ord i framför allt socialdemokratisk debatt. Det ställdes mot ”traditionalist”. Den som förespråkade ökad jämlikhet, nej till privatiseringar, Keynes eller ja till högre skatter kunde lätt avfärdas som ”traditionalist”. Man måste vara modern! – Il faut etre absolument moderne, som den franske poeten Rimbaud skaldade i ett berömt poem – likställdes med att vara för allehanda marknadsliberala reformer. Traditionalisten stod där med sin gamla idé om social jämlikhet och kände sig omodern.

Man kunde ju tycka att efter 30 år av marknadstänkande skulle det idag istället kunna framställas som att traditionalisterna, det är de som med en dåres envishet igen och igen vill pröva de privatiseringar och skattesänkningar som i årtionden misslyckats med att skapa ett bättre samhälle – och som i dessa yttersta tider som motreaktion frambesvärjt en enorm våg av högerpopulism.

Ordet ”reform” tror jag att rätt många vanliga människor idag faktiskt uppfattar som vagt oroande. Reformer betydde under många efterkrigsdecennier att saker och ting skulle göras om för att gynna breda befolkningsskikt. Idag kan en reform vara att göra arbetsmarknaden otryggare eller minska sjukskrivningarna genom att ge läkarna mindre makt och Försäkringskassan mer. Ordet reform är nästan i klass med ”omorganisation” – vilket på de flesta arbetsplatser betyder åtstramningar och mer press och stress.

Få ord tror jag dock haft en så förödande och nedbrytande effekt på våra sinnen som ordet ”globalisering”. Vem, förutom Trump och olika högerextrema sekter, kan ha något emot att världen knyts ihop och att en mänsklighet formas där enskilda individer faktiskt förmår känna något för vad som äger rum på en annan kontinent? Vem kan förkasta något så vackert och nödvändigt? Det är verkligen ett historiskt framsteg utan motstycke att resor, kultur och media fått andra medvetanden på andra sidan jordklotet att snudda vid våra.

Problemet är bara att i det där ordet globalisering har något annat bäddats in som är betydligt mer konfliktfyllt: kapitalismen har helt enkelt slagit sig ner i begreppet globalisering. Det brukar väldigt ofta hävdas att det är ”globaliseringens förlorare” som har gått till de högerextrema rörelserna. Det är numera en standardfras. ”Många har förlorat på globaliseringen”, kan Stefan Löfven säga och låta inkännande. 

Men gör experimentet att i de olika yttranden som kommer från politiker och det politiska kommentariatet byta ut ordet ”globalisering” mot ordet ”kapitalism” – och se hur något inträffar. ”Globalisering” var ett av de stora temana på världsekonomiska toppmötet i Davos för några veckor sedan. Det är naturligtvis otänkbart att temat hade varit ”kapitalismen”. Eller att Löfven talat om ”kapitalismens förlorare”. Och varför? Därför att när ordet kapitalism uttalas avtäcks ett stort maktpolitiskt sammanhang som helt enkelt inte är synligt i ordet globalisering.

När det talas om globaliseringens förlorare frammanas bilden av hjälplösa, halvt korkader människor som ”vi” som är välutbildade och beresta ska tycka synd om eller rentav förakta. Uttrycket ”kapitalismens förlorare” berättar något mer och mycket värre: Att det också finns människor (kapitalägare med omgivande skikt av toppchefer) som tjänat pengar på ett system och på andras bekostnad.

För globaliseringens förlorare har också termen ”utanförskap” uppfunnits. Numera är det nästan vardagligt språkbruk i politiken. Absurt nog syftar det oftast på människor som är mer globaliserade än de allra flesta – folk med invandrarbakgrund eller flyktingar som verkligen rört sig över planeten och dessutom upprätthåller kontakter med människor i världsdelen de kom från. Än mer olycksaligt är att detta ord, utanförskap, slår fast att problemet finns ”där borta”, i en utkant av samhället och inte här, som en konsekvens av det som sker överst i samhällets maktstrukturer.

Nej, jag tror inte att världen skulle bli bättre om vi talade om den på ett annat sätt, med andra ord. Men det är en början. Vi ser inte längre klart på grund av det marknadsliberala maktövertagandet av språket.