BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Marknadsekonomin har tjänat Sverige väl i den mening att den har kunnat producera välstånd. Principen bygger på att det sätts ett pris på en vara eller tjänst utifrån vart balansen mellan tillgång och efterfrågan ligger. Är tillgången stor blir priset lägre och därmed sjunker vinsten och intresset för att producera. Och omvänt: hålls tillgången på en låg nivå i relation till efterfrågan ökar priset och där med vinsten för producenten.
För att marknadsekonomin ska kunna tjäna gott för ett samhälle krävs att den regleras. Det kan handla om kapitalmarknaden som sådan, men också om regler för löntagarnas villkor och miljöpåverkan, om konsumentskydd och hur övervinsterna ska fördelas genom en effektiv skattepolitik. Det måste finnas demokratiska mekanismer som fördelar det välstånd som skapas, exempelvis en stark offentlig sektor.
Dessutom finns det sektorer som helt eller delvis bör undantas från marknadens principer. Att leka affär med välfärden leder till att barn, sjuka och äldre offras för att vinsten till ägarna av privata välfärdsbolag är viktigare än den välfärd som ska utföras. Den gemensamt finansierade välfärden borde vara en helt fredad sektor. Även bostadsmarknaden bör delvis undantas.
I början av veckan presenterades alltså en statlig utredning med det föga eggande namnet ”En utvärdering och utveckling av modellen med presumtionshyra”. Utredningen tillsattes till del som ett sätt att svara på högerns ständiga rop på marknadshyror. Nu när svaret kommit är svaret på högerns rop ett ganska enkelt: Nej.
Utredningen slår fast att hyrorna för nyproduktion redan ligger så högt det går. Samtidigt påpekar utredaren att den som vill öka byggandet av hyresrätter snarare ska koncentrera sig på skatter, byggpolitik och markkostnader. Om hyresmarknaden ska täcka det bostadsbehov som finns måste den undantas från marknadens vanliga principer.
Ett hem är en social och mänsklig rättighet och inte en vara vilken helst. Enda sättet att ge var och en av oss rätten till en plats vi kan kalla hemma är att avvisa både marknadshyror och marknadstänkande kring bostaden. Marknadshyror ger inte fler lägenheter, bara dyrare. Dessutom spär de på segregationen ytterligare. Marknadstänkandet bygger på att det alltid ska finnas en brist för att det ska vara lönsamt att bygga, att behovet aldrig ska täckas.
En fungerande och rörlig bostadsmarknad är viktig för den enskilde som vill flytta till exempel för att ta ett jobb, flytta hemifrån eller för att ha den praktiska möjligheten att skilja sig. Men det är också en förutsättning för den dynamisk arbetsmarknad.
Bostadsbrist är ofta skälet till att företag inte får tag på den arbetskraft som krävs. Det är också ett av skälen till att studenter kan tvingas tacka nej till en utbildningsplats. På så vis blir pengar att köpa lägenhet för i praktiken ännu en urvalsprincip till högre studier.
Idag byggs det i hela landet. Även om vi har en stor brist att bygga bort och takten måste öka ytterligare så är vi på rätt väg. Det finns en politisk vilja runt om i landets kommuner och en bra början till en aktiv statlig bostadspolitik med produktionsstöd. På många ställen, där kommunen tagit kontroll över markpolitiken och aktivt använder de kommunala fastighetsbolagen, byggs mer än under miljonprogrammets dagar.
I flera kommuner ökar både antalet och andelen hyresrätter och i huvudstaden har ombildningar och utförsäljningar av allmännyttan stoppats.
Det står i bjärt kontrast till den tidigare borgerliga bostadspolitiken som lade hela sin tilltro till ett marknadsmisslyckande och skenande bostadskostnader.
Jag hyser inga förhoppningar om att högern kommer sluta tro att marknadshyror är guds gåva till samhället trots att de ännu en gång blivit motbevisade. De är i bostadsdebatten helt förblindade av ideologiska skygglappar.
Men jag hoppas att veckans utredning leder till att den bredare offentliga debatten kan ta utgångspunkt i att bostadsmarknaden inte är som vilken annan marknad som helst.
Att ha en bostad är en rättighet.
