Subkulturen män som genomför penisingrepp är inte den mest högljudda. Det finns inga sommarpratare som berättar om sina snopperationer, och männen som öppet och tydligt deklarerar känslor av att inte räcka till fysiskt är få. Kroppstigmat, och specifikt kring könsorgan, gör att det är en unikt informationsfattig miljö. Och överallt där osäkerhet kan blandas med pengar tränger sig marknadens kvacksalvare in.
New Yorker och ProPublica gör enastående journalistik när de skildrar en naken resa in i den hårda världen som är manlig intimkirurgi. De intervjuar läkare, forskare och män. Män med partners, en del med familjer. Men som inte kan släppa tanken på att bli annorlunda, bättre, större. Som kan ha allt men ändå känna sig oförsedd och alltid otillräcklig. Män som är i olika delar av livet och som alla har sina egna skäl till varför de är beredda att lägga hundratusentals kronor på dyra och riskfyllda ingrepp för att förlänga sin penis med alla tillgängliga centimeter. Och män som skadats efter ingreppen.
Gamla. Unga. Rika. Pensionärer. Vissa vill sticka ut på en hård dejtingmarknad. Andra är porrskadade och jämför sig med branschens största kukar. För en del är det en "uppgradering"; en ny hetare spegelbild; ett sätt att behandla trauma från övergrepp; en comeback på en dräpande kommentar på sjuttiotalet; ett lyxköp istället för en Rolex-klocka; ett sätt att bli bekväm i omklädningsrum och pissoarer; ett sätt att bli fri från tvångstankar och självhat; istället för självmord. Och många ställer samma retoriska fråga. Vem skulle inte vilja ha en större penis, om man får välja?
Mick, som inte ställer upp med sitt riktiga namn, beskriver besattheten som en elak rot som tar sig in och förgiftar tankarna, krossar självbilden. Han tror att nästan alla män har samma tankar, i någon utsträckning. Sexpartners har aldrig kommenterat storleken på Micks penis, men i hans huvud skrattar de. Pekar. Hånar. När han var 36 år snubblade han över vad som bäst beskrivs som ett silikonimplantat som är format ungefär som ett korvbröd. Penuma, skapat av en urolog som skvallerblaskan TMZ beskriver som "peniskirurgins Thomas Edison", sätts in under huden och lovar att förlänga och göra penisen tjockare. Den första operationen kostar drygt 150 000 kronor. Det är hälften så mycket som Mick lyckats spara ihop under hela sitt liv. Han ser operationen som tokvärt priset.
Några veckor efter ingreppet börjar Mick att tappa känseln där nere. Rädd och deprimerad söker han online efter män som kan berätta att de upplevt samma sak och att allt blev bättre med tiden. Han misslyckas. Istället samlas berättelser om män som får ont när de duschar eller har sex, som får sår och infektioner, som skadas när silikon-korvbrödet går sönder eller på andra sätt skadar penisen. Det privata företaget bakom Penuma-implantatet skyller allt på kunderna, de har nog bara valt fel storlek. Och mot en kostnad kan de få uppgradera. Det är en karusell av resta och flyttade målstolpar. Vissa behöver opereras fem gånger till för att rätta och lindra felen.
Jag känner att jag helt slukas av det avklädda porträttet. Jag ser en senkapitalistisk manlighet med män som mår fruktansvärt dåligt, och en marknad som säljer in en Frankensteins monster-liknande resa som en normal och tänkvärd lösning. Det är en sak att män sällan pratar lust och intimitet med andra men för flera handlar det här inte ens om sex. Man ser sig som helt utanför det manligt kodade, manligheten reduceras till att stå och falla med antalet centimeter mellan benen. Det är en kultur i kris. Penisens makt över män och manligheten skadar, kränker och skuldsätter män som mer än ett ingrepp behöver stöd.
