BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det talas så mycket om en tvåstatslösning som vägen till fred. Men Israels kolonisering av Västbanken har omöjliggjort en tvåstatslösning. Den israeliska regeringen vill inte, de 600 000 israeliska bosättarna på palestinsk mark vill inte och geografin medger inte längre en tvåstatslösning. Det finns inget sammanhållet palestinskt land kvar, bara en arkipelag av ”bantustans” i ett israeliskt ockupationshav. Att Sverige ändå erkänt Palestina som stat är en viktig symbolhandling, men hindrar inte fortsatt israelisk kolonisering.
Varför den svenska regeringen mot en uppenbar verklighet ändå argumenterar för en tvåstatslösning är en gåta, eller möjligen ett exempel på faktaresistens. Enstatslösningen är ett faktum inklusive ett apartheidsystem där endast judiska israeler har fulla medborgerliga rättigheter och där palestinierna på Västbanken och i Gaza inte har några rättigheter alls, om inte den israeliska överheten beviljar dem det.
Det konstiga är att fakta på marken för många (de flesta?) kommer som en överraskning.
I boken ”Bruden är vacker men har redan en man” citerar den svenske diplomaten, författaren och Mellanösternexperten Ingmar Karlsson Israels grundare och förste premiärminister David Ben-Gurion i ett internt samtal från 1919: ”Alla inser problemet mellan araber och judar. Men inte alla ser att det inte har någon lösning. Det finns ingen lösning! Intressekonflikten mellan judar och araber i Palestina kan inte lösas genom spetsfundigheter ... Det finns en nationell fråga här. Vi vill att landet skall bli vårt. Araberna vill att landet skall förbli deras ... Varför skulle araberna sluta fred? Vi har tagit deras land. Visst. Gud lovade det till oss men varför skulle de bry sig om det? Vår Gud är inte deras. Vi kommer från Israel, det är sant, men det var för 2 000 år sedan och vad betyder det för dem?” (sidan 109).
Sedan dess har Israel bildats och etablerat fakta på marken. Det är mycket hög tid för omvärlden att förhålla sig till detta. Är palestinier människor? Har palestinier samma mänskliga rättigheter som israeler? Är det lika fel när judiska israeler fördriver muslimska och kristna palestinier som när buddistiska burmeser fördriver muslimska rohingyas? Om svaret är ett självklart ja, varför tillåts Israel fullborda den etniska rensning som på David Ben-Gurions order inleddes med systematisk fördrivning av 700 000 palestinier under det så kallade självständighetskriget 1948? Koloniseringen av Västbanken vore inte möjlig om inte omvärlden stödde eller åtminstone godtog den.
Vad är möjligt? I ett scensamtal på Bokmässan tog Ingmar Karlsson upp tanken på parallella stater inom samma territorium. Varje religiös grupp skulle leva under sina lagar och tillsammans dela endast det nödvändigaste. Förebilden finns i det osmanska imperiet. Men därmed saknas också en väsentlig förutsättning. Även om de olika religiösa grupperna levde parallellt fanns en högsta auktoritet – den muslimske sultanen och hans regering i Konstantinopel.
I ett Israel med parallella religiösa stater är det svårt att se någon annan högsta auktoritet än den judiska staten och då är vi tillbaka på ruta ett.
Därmed återstår det självklara. Israel är det enda exemplet där demokratiska länder, som Sverige, accepterar att ett stycke mark anses reserverat för människor av en viss tro. Varför? Marken har ingen tro. Bara människor tror. Därför bör stater vara sekulära. Endast då kan människor av olika tro samsas inom ett politiskt ramverk – en stat.
Det utesluter inte att det inom den sekulära staten kan finnas utrymme för viss parallell lagstiftning grundad på religiös tillhörighet. Det är inte önskvärt, men kanske ibland nödvändigt – om fred är det möjligas konst.
Emellertid ligger det en fara i att diskutera utopiska lösningar medan Israel tillåts fullborda förvandlingen av Palestina till ett land där endast judar har fulla medborgerliga rättigheter.
Det finns inte tid att avvakta. Det är bråttom att göra det som går att göra. Alla kan på något sätt bidra genom att i stort eller smått delta i kampanjen för bojkott, desinvestering och sanktioner (BSD).
Köp inte israeliska produkter så länge ockupationen och folkrättsbrotten pågår. Dra tillbaka investeringar som stödjer den israeliska ockupationspolitiken. Kräv handelshinder, förbud mot militärt samarbete och begränsningar av de diplomatiska förbindelserna för att markera att vi inte accepterar den israeliska statens politik. Detta har ingenting med antisemitism att göra. Kunskap saknas inte. Ingmar Karlssons båda böcker ”Bruden är vacker men har redan en man” samt ”Roten till det onda” är oumbärlig läsning för den som vill förstå mer av såväl konflikten om Palestina som terrorismens grundläggande orsaker.
