Maria ska snart fylla 30 år och hon berättar om en solkig, osäker verklighet som annars tenderar att glömmas bort när prostitution ska diskuteras som Politisk Fråga, ett rationellt val mellan olika förhållningssätt, som när Amnesty plötsligt funderar på om inte könshandel – ”frivilligt sex” – i själva verket är emancipation och individens rätt att ”utöva sin autonomi”.

Maria har sitt perspektiv. Hon är inte ajour med liberala strömningar, hon har inte hört talas om att den europeiska debatten färgas av en så kallat sexpositiv linje som gärna hävdar kvinnans rätt för att leda i bevis att hennes kropp ska kunna säljas. Maria har andra bekymmer. Hon vill bli lärare, ”jobba med barn”. Hon vill ha en ny tillvaro, en ny försörjning, där kravet inte är att attrahera män varje dag, året om. Hon skriver: ”Jag orkar inte mer nu. Jag blir sjuk eller galen om jag fortsätter.”

Jag träffade Maria i tyska Köln, då jag gjorde ett reportage inför fotbolls-VM om megabordellen Pascha, en kulört cementkoloss malplacerad mellan bostadskvarter, ett slakteri och en Lidl-butik. Europas största bordell. Han som var satt att sköta driften talade om ”sina tjejer”, om hur tillfreds de var med att hyra rum i utbyte mot beskydd av biffiga vakter och regelbundna läkarbesök. Pascha var vedervärdigt, in i minsta detalj, från den utlovade orgasmgarantin till torskarnas rättfärdiganden.

Men det var på Pascha jag kom att prata med Maria. Rumänska. Strax över 20 men verkade yngre, kanske var det kläderna: rosa hoodie, rosa mjukisbyxor och för stora gymnastikskor. Hon förklarade hur hon turnerade från stad till stad. En månad i Köln, en månad i Paris, en månad i Barcelona, en månad i Berlin...

– När jag hyr här jobbar jag tolv timmar om dagen, det blir 40 kunder en bra vecka, sa Maria.

Vi bytte adresser med varandra. Jag ville veta hur det gick, om hon skulle följa sin egen framtidsplan: Tjäna ihop motsvarande ett par årslöner och sedan återvända till samhället utanför Bukarest för att bilda familj och hitta ett yrke. Nej, så blev det inte. Maria är visserligen tillbaka i Rumänien, efter att ha varit verksam i osannolikt många europeiska länder. Men hon är fortfarande prostituerad. Sorgen som kommer ur det är så brutal att den överlever mejl på knagglig engelska.

Jag berättar inte om Amnestys förslag. Maria vet redan hur jämställd prostitution är (inte alls), vilken frihet den ger henne (obefintlig). Jag vill inte slösa hennes tid på att diskutera om prostitution ska kriminaliseras eller legaliseras. Hon vill bara bort. Men samtidigt: ”Ingen ska behöva vara hora. Det är inget värdigt liv för en kvinna”, tycker Maria.

Kanske är det just så prostitution ska debatteras. Vi börjar med Maria och övriga hundratusentals prostituerade i Europa. Vad är bäst för dem?

Förra året formulerade 177 kvinnor som överlevt trafficking, aktiva i Sex trafficking survivors united (STSU), en appell:

”Utan köparna av kommersiellt sex, skulle det heller inte finnas sextrafficking. Om vi börjar bestraffa och stigmatisera köparna, kan vi få ett slut på sextrafficking under vår livstid... Prostitution är inte ett brott utan offer, det är en brutal form av sexuellt våld.”

Europa har börjat lyssna. Allt fler förespråkar den nordiska modellen, det vill säga en sexköpslag enligt svenskt snitt, där säljare inte kriminaliseras men däremot köpare. Frankrike har definitivt lyssnat, Irland lär följa, sannolikt Finland, kanske Belgien, förhoppningsvis Rumänien (vars redan stränga lagstiftning inte efterföljs). Dessutom ifrågasätter både Tyskland och Nederländerna sin legalisering.

Det är en framgång buren av nödvändiga slutsatser. Om legalisering leder till mer könshandel – uppemot 500 000 prostituerade i Tyskland – och mer trafficking, då är det inte ansvarsfullt att legalisera. Om en kategorisk kriminalisering drabbar den prostituerade kvinnan, då är det nog lämpligt att istället vända samhällets fördömande mot den sexköpande mannen (och sedan följa upp att rättsväsendet beivrar).

En framgång. Sedan kan debattörer kalla sexköpslagen ”auktoritär” (Petra Östergren), jämställa sexköp med att ge pengar till tiggare (Bo Rothstein), eller stolt kräva ”Rör inte min hora” (franska kulturmän). Det sker vid sidan om verkligheten, i ett särskilt rum där inga människor ryms, absolut inte en Maria.

Jag är säker på att svenska Amnesty kommer att samla sig till kongress i maj och återkomma med ett kristallklart ställningstagande mot ett förvirrat förslag och för en konstruktiv lagstiftning.

Alternativet är otänkbart.

Om organisationens medlemmar ändå behöver fler argument, rekommenderar jag vårt reportage från en by vid spanska gränsen, där könshandeln väntas växa ännu mer när Frankrike skärper sin prostitutionslagstiftning.