Den kvinna som bedöms vara fertil blir tjänarinna, vilket betyder att hon varje månad våldtas i syfte att alstra barn åt den grupp män som kallas anförare, allt ackompanjerat av lösryckta citat ur Bibeln: ”Välsignad vare din livsfrukt!” Hon är annars ingenting, inte ens sitt eget namn. Och om hon skulle föda en dotter så kommer denna aldrig att få lära sig läsa. Gileads män vill inte att hon ska tänka för stort. Hon ska bli tjänarinna eller hustru eller hushållerska eller moster (som tuktar tjänarinnan att acceptera sin lott som avelsdjur). Det är hennes lott. Det finns inga andra alternativ. Annat än att dö.

Men det riktigt ruggiga – ja, värre än alla fasansfulla övergrepp – är glidningen mellan fiktion och verklighet, hur Gilead har uppenbara likheter med  existerande platser och existerande övertygelser.

Serien bygger på Margaret Atwoods roman från 1985. När hon skrev den tänkte hon på 1600-talets puritanska och häxprocessande nybyggare i New England, men även på den klaustrofobi hon konfronterats med bakom järnridån, och på hur snabbt länder som Iran och Afghanistan några år tidigare hade tagit ifrån kvinnor deras rättigheter.

Demokratin är skör, säger Atwood i en ny intervju med tidningen Haaretz. Vi tenderar att ta dess beständighet för given. Och särskilt skör är den för kvinnor.

”Det handlar om något väldigt primalt. För om vi inte utvecklar en teknik för att skapa barn i maskiner så är det kvinnor som föder nästa generation. Vad kvinnor gör och vilken frihet de har bekymrar regimer som söker total dominans.”

Hon räknar upp: Napoleon, nazisternas program för att para SS-soldater med lämpliga kvinnor, Kinas repressiva ettbarnspolitik, Ceausescus krav på rumänska kvinnor att föda minst fyra barn. Hon kunde ha gjort den listan hur lång som helst. Som att Erdogan uppmanar kvinnor i Turkiet att föda tre barn och turkiska kvinnor som emigrerat till Europa att leverera fem stycken. Det är inte bara envåldshärskare som tar sig sådana friheter. Nyligen blev italienska hälsodepartementet utskällt efter en kampanj för ökat barnafödande, där ett budskap var: ”Fertiliteten är en gemensam tillgång.”

Den konservativa, nationalistiska ideologi som sveper över världen – i varierande men besläktade former – kommer med svåra neuroser gentemot en rimligt utvecklad civilisation där en kvinna faktiskt kan kontrollera sitt eget liv – och inte minst sin egen sexualitet med tillhörande reproduktion. 

Det senare är för vissa konservativa ett ständigt lurande massförstörelsevapen, kapabelt att rasera drömmen om det perfekta samhället. Den oberäkneliga vaginan. Den otyglade livmodern. Sådant skrämmer slag på bakåtsträvare. Den fria kvinnan välter maktordningen, naggar privilegier.

Atwood ser paralleller mellan sin roman och den politik som USA:s konservativa ägnar sig åt, ledda av Donald Trump. Kvinnor och barn kommer att fara illa. Abortlagstiftningen är allvarligt hotad.

På tisdagen tog sig aktivister in i Texas kongress. De protesterade mot hur politiker planerar att urholka aborträtten, bland annat genom att jordfästa aborterade foster och strypa finansiering till vårdinrättningar som utför abort. Aktivisterna bar vallmoröda kappor och vita hättor. Som tjänarinnorna i The handmaid’s tale. 

Mycket är besvärande med Atwoods kristallkula. Kanske mer än något annat förljugenheten som lägger sig som en hinna över den institutionaliserade kampanjen mot kvinnan, alltså kvinnan som något mer än biologisk appendix till självutnämnda härskarpenisar. Nyspråket är groteskt. Omsorgen om kvinnan utstuderat falsk. 

Det känns igen.

Som att Wikileaks grundare Julian Assange i måndags anklagade ”patriarkatets grepp” och ”sexism” för att högerextrema Marine Le Pen förlorat valet. Ja, det är samme Assange som tidigare kallat Sverige för ”feminismens Saudi-arabien” och motiverat anklagelserna som riktas mot honom med att han råkade trampa i ett ”getingbo av revolutionär feminism”.

Som att Vladimir Putin skriver ett öppet brev om kvinnans ”mystiska kraft” för att fira internationella kvinnodagen: ”Ni är ömma, oförglömliga och charmanta.” Det sker bara månader efter att lagstiftningen korrigerats så att mäns våld mot kvinnor bagatelliseras till att hamna i nivå med fortkörning.

Som att Sverigedemokraterna uppger att de vill skydda svenska kvinnor mot invandrade män. Men förlöjligar feminism och tycker att det är fel med öronmärkta pappamånader. Partiet vill inskränka aborträtten. Sexuella övergrepp som manliga medlemmar utsätter kvinnliga kollegor för tystas ner.

The handmaid’s tale är denna backlash dragen till sin absoluta spets. En febrig mardröm. Avlägsen men samtidigt alldeles för nära.

”Jag har aldrig trott att det inte kan hända här”, säger Atwood.

Gör motstånd nu, menar 77-åringen som gick med Women’s march. Sedan kan det vara för sent.