Medan ISS åldrats har relationerna mellan USA och Ryssland åter fallit samman. I augusti meddelade Ryssland att man drar sig ur projektet till följd av de Ukrainarelaterade sanktionerna. En dryg månad senare rapporterar Financial Times att ISS skrotas vid decenniets slut, främst på grund av att den tekniska utvecklingen dragit iväg. Stationen är föråldrad. 

Förutom att möjliggöra tusentals experiment vid mikrogravitation, med framsteg inom bland annat medicinsk- och klimatforskning samt teknisk utveckling, var ISS det största globala samarbetet i teknologins historia. 

Under 22 år har rymdstationen besökts av över 250 astronauter från 22 olika länder, däribland svenskamerikanska Jessica Meir. 

Det är en mäktig symbol över kalla krigets slut som går i graven. Att internationella krafter gemensamt främjat ett globalt teknologiskt och vetenskapligt samarbete är stort, särskilt när vi ser ut att röra oss mot en era där militaristisk kapplöpning, privata arméer och kommersiella patent ser ut att driva utvecklingen. Frågan om hur ISS huvudpart, Nasa, kan gå vidare, är inte enkelt besvarad. 

ISS var ett oerhört kostsamt projekt att bygga, driva, underhålla och uppdatera. Det globala perspektivet på både deltagande och nytta var inte bara en symbolisk gest, utan även en materiell nödvändighet. 

När ett samarbete med Ryssland inte längre är möjligt eller önskvärt planerar därför Nasa att vända sig till privata aktörer. Den låga omloppsbanan kring jorden har genom åren transformerats till en zon med blomstrande ekonomi och snabb utveckling. Nasa vill kunna hålla zonen bemannad och planerar därför att vända sig till... ja såklart, privata aktörer! Enkelt uttryckt ämnar man betala andra för att göra det som Nasa vill ha gjort. Och det är här problemen uppstår. 

För att det ska fungera krävs att Nasa träffar riktigt bra avtal med livskraftiga företag som inte dukar under i första taget. Peggy Hollinger, redaktör för internationella affärer vid Financial Times, pekar på svårigheterna i den typen av finansiering. Ingen förväntar sig att den typen av företag har förmågan att överleva på egen hand, särskilt inte under de första åren. Det kommer dessutom dröja innan de lyckas hitta andra finansiärer och kunder till sina rymdstationer. Sannolikt kommer det endast att finnas utrymme för en rymdstation, eftersom konkurrens skulle försvaga möjligheterna att bygga upp en kommersiellt verksamhet med möjlighet att överleva. 

Så långt affärsanalysen. Men vad Nasa också riskerar är att skapa en too big to fail-situation där den amerikanska staten blir helt beroende av en privata aktörer som drivs i vinstsyfte. 

Det är vanligtvis ett recept för företag att använda sitt förhandlingsöverläge gentemot staten genom att svetta ut så mycket som möjligt ur kontrakten. I gengäld får staten bristande insyn, bristande demokratisk kontroll och svårigheter att styra utvecklingen. Empirin pekar gång på gång mot samma sak: det är en dålig och kostsam lösning som försvagar staten. 

I den mån människan förmår erövra rymden behöver det ske utifrån demokratisk kontroll snarare än kommersiella intressen. Här blir svårigheterna att ta nästa steg från ISS en symbol för den samtida bäringen i drömmen om en konstruktiv, global gemenskap. Där ISS tidigare drevs av internationell idealism och utvecklingsträvan väntar istället en mardrömslik upphandlingsprocess av komplexa tjänster från en opålitlig marknad. 

Situationen ger en fingervisning om den internationella kapaciteten att möta andra brännande globala utmaningar vi står inför. På samma sätt som en ISS 2 skulle kräva en typ av samarbete som idag inte är möjligt, behöver vi institutioner och verktyg som ännu inte finns, för att kunna hantera nödvändiga klimatomställningar. 

Att överlåta allting till marknaden är inte en fungerande lösning.