Vad är det viktigaste i världen som jag inte redan har skrivit om? Barn som far illa? Nej, det har jag redan avhandlat. Klimatet? Nope, har skrivit om det så ofta att jag kan IPCC:s klimatrapport utantill. Kapitalism och statens girighet? Oh yes, done that. Så att skriva denna, min sista ledartext för ETC Malmö innan jag går vidare mot nya utmaningar, har varit en aning ångestfyllt. Jag tänker därför ännu en gång tycka till om det som ligger mig allra närmast hjärtat: feminismen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Året började bedrövligt när män, ja MÄN, sexuellt ofredade kvinnor under nyårsnatten på flera platser i världen. Därefter har det fortsatt i ganska mycket samma riktning. På varenda evenemang i sommar törs jag säga att kvinnor har blivit sexuellt trakasserade. Fick sina kroppar tafsade på, fick sitt psyke nedbrutet.
När jag besökte Uganda i början av året var det första jag slogs av männens passivitet. Och barnen. Alla dessa barn. Och männen som sitter i skuggan med en öl medan deras unga fruar ammar, snyter, tröstar, lagar mat, jobbar, städar och ställer upp. När jag frågade två ungdomar av respektive kön varför mannen inte kan hjälpa till att sopa fick jag ett gapskratt tillbaka. Av både mannen och kvinnan. För så absurt är det. För en man att han skulle nedlåta sig till den simpla sysslan att sopa och för en kvinna finns inte den verkligheten där en man gör något för någon annan än sig själv. Och skulle kvinnan säga emot blir hon misshandlad eller dödad. För att hon är en kvinna som vill ha samma rättigheter som männen.
Det är lätt för män här hemma att säga "det händer bara där, vi är inte så". För tydligen är svenska män lamm och utländska män vargar. Men det är också det som är en del av problemet. Män som indirekt står bakom de "dåliga" männen genom att skjuta problemet ifrån sig och maniskt mässa "inte alla män". Men även om det inte ligger i den "svenska" kulturen att förtrycka kvinnor på ett sätt som är vanligt i andra delar av världen gör de svenska männens präktighet att de patriarkala tankegångarna förblir intakta. Men nej, det är ju så synd om dessa inte alla män-män som utsätts för sådana vidriga generaliseringar.
Nyligen försökte jag förklara för en av dessa inte alla män-män att det inte är män som individer som är problemet utan de patriarkala strukturerna som styr samhället. "Men kvinnor ligger ju oftare ihjäl sina bebisar, ska man bannlysa dem då eller?". Alltså. Jag. Orkar. Inte. Som att dessa kvinnor ligger bakom årtusenden av matriarkalt förtryck som dagligen skördar dödsoffer.
I samband med den brutala våldtäkten på Bråvallafestivalen började dock något att hända. Kvinnorna fick nog. Beväpnade sig. Med Zara Larsson i spetsen spreds ett budskap om att det får vara nog nu. Ner med patriarkatet. Ni hade er chans att styra och se hur det gick! Facit är ärligt talat uselt om man ser till statistik över våld i nära relationer, fördelning av föräldraledighet, löneskillnader, fördelning av obetalt hushållsarbete, beteendestudier i skolan, kommunala medel som investeras i mäns idrottande, könsfördelningen i styrelser etcetera etcetera. Så trots all ovan nämnda skit som män direkt eller indirekt ligger bakom tycker jag för första gången att framtiden ser lite, lite ljusare ut. Kvinnor mobiliserar sig. Det är dags för en drottning på den globala tronen. Förslagsvis Beyoncé.
