Men människorna som nu kommer till Europa är inga svaga stackare. Det dessa människor har åstadkommit de senaste dagarna är något av en liten revolution. Det här är inte att romantisera, tvärtom – flyktingarna är politiskt agerande och medvetna människor och vi måste inse att det är de som håller på att rädda Europa från fascismens avgrunder. Europa tvingas att öppna sina hjärtan och gränser något, och detta är dessa människors förtjänst. Det visar att gränser egentligen inte finns, och det blottar effekten av Europas krig i världen.

Solidariteten som ”vanliga” Svenssons nu visar kommer också efter en tröttsam diskussion inom antirasismen, där vita antirasisters möjlighet till solidaritet och att ta ställning mot förtryck ifrågasatts lite för hårt. De senaste dagarnas reaktioner visar dock på något gemensamt hos människor, det vår kamp måste appellera till. Marxisten och läkaren Shabane Barot skriver i Fronesis: ”Universellt syftande krav behöver inte vara utestängande och är inte per definition ställda på falsk bas utan kan tvärtom generalisera och knyta samman emancipatoriska kamper och ge dem den styrka och giltighet som krävs för förändring.”

Marxisten Vivek Chibber påpekar i samma nummer att vi alla delar det universella intresset att tillgodogöra oss grundläggande behov, fysiska och psykiska. Därför har arbetarrörelser runtom i världen förenat sig i sina slagord, därför kan även en priviligierad europé i ett varmt hem ha förmågan att känna igen sig i den person som fryser till döds i Medelhavet eller förlorar hela sin familj i ett krig. Men självklart kan denne inte veta exakt hur det känns.

Nu gäller det att slå vakt om den universalism som gror och bygga politik av medmänskligheten så att det inte glöms bort nästa vecka. När som helst kan rasismen vinna, fascisterna är ju som vi vet också organiserade och beredda att slåss för att partikularismen och ”vi mot dem”-tanken ska segra.

Visst bör vi förargas över hyckleriet, att politikernas reaktioner kommer allt för sent: det Merkel och nästan även Cameron nu öppnar ögonen för har vi tvingats bevittna under plågsamt lång tid. Men vi får inte för den sakens skull missa chansen att lyfta fram antirasismens krav nu när folk bryr sig.

Även om våra liberala ledarskribenter glömmer basal matematik så är faktiskt 80 antirasister fler än 20 tokstollar. För 77 procent av Sveriges befolkning är faktiskt för invandring enligt senaste Eurostat-undersökningen. Det är detta vi måste diskutera. Alla antirasistiska demonstrationer har ju hittills alltid varit större än de rasistiska. Antipegida, anti-SDL, anti-EDL, anti-Svenskarnas parti, anti-SD, vi är störst och starkast!

Det handlar inte heller enbart om barmhärtighet. Enligt en studie från OECD har Tyskland lägst barnafödande i hela världen! Portugals befolkning har minskat stadigt sedan 2010, varje generation i Spanien riskerar att bli 40 procent mindre till antalet än föregående. Bara i Skandinavien ser siffrorna bättre ut. I Sverige är det feminismen, som gör att kvinnor kan ta hand om barn, och invandrarna som räddat landet från undergång. Aldrig har kravet på öppna gränser framstått som mer realistiskt.

Men det räcker inte att bara öppna gränser, som en del antirasistiska liberaler tror. Vi behöver också en socialistisk politik som inte bara välkomnar utan ger folk arbete, utbildning, boende och värdighet. Och helt avgörande är att pressa regeringarna att sluta upp med imperialistiska interventioner i resten av världen.

Ingen människa ska med vidriga traumatiska händelser i bagaget tvingas lämna hela sitt liv bakom sig på grund av rädsla och krig. Att flytta ska vara ett val.

Men minns att dessa som ni nu ger pengar och leksaker till är modiga människor. Som Fabrizio Gatti skriver i boken Bilal om de människor på flykt han möter: ”Det tragiska är att ingen någonsin kommer att säga åt dem att de i själva verket gör något väldigt heroiskt. Ingen kommer någonsin att erkänna att det de gör är något definitivt, något som bara kan liknas vid den ansträngning som det innebär att låta sig födas. Om de kommer fram till Europa kommer man att kalla dem desperata. Trots att de tillhör det fåtal människor i världen som fortfarande har modet att sätta sina liv på spel för sina förhoppningars skull.”