BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det går inte att blunda för att Socialdemokraterna alltid har stått upp för alla människors lika rättigheter och möjligheter att styra över sina liv och kunna påverka samhället. Det är socialdemokrater, inte moderater, som har sett till att vi har allmän och lika rösträtt, a-kassa, folktandvård, sexköpslagen som den ser ut i dag, förbud mot barnaga. Vår nuvarande S-ledda regering, världens första feministiska sådana, har i ett svårt parlamentariskt läge drivit en politik som andas jämlikhet. Palestina är nu erkänt som en stat och regeringen är väldigt tydlig med att Sverige, även framgent, kommer att avstå från ett Nato-medlemskap. S-kvinnor fattade på sin senaste kongress beslut om att den antirasistiska kampen skall ha lika hög prioritet som klasskampen och kvinnokampen. Moderaterna väljer i stället att öppna för framtida samarbete med SD, ett rasistiskt och fascistiskt parti med rötterna i nazismen. Det är helt enkelt inte svårt att hitta skiljepunkter, vi talar om två partier som har väsensskilda verklighetsbilder. Att påstå något annat är inget annat än ett hån mot alla de människor inom arbetarrörelsen som lägger många timmar på att jobba för ett jämlikt samhälle.
Med detta sagt, är det ändå svårt att bortse från den socialdemokrati light som manifesteras gång efter annan. Partiledningen lyfter inte ett finger för att erkänna Västsahara som en fri och självständig stat, trots att där finns såväl ett kongressbeslut och ett riksdagsbeslut i frågan. I fråga efter fråga verkar partiet ha svårt att hitta rätt ideologiskt. Värdlandsavtal med Nato skrivs på, helt utan förankring i arbetarrörelsen. Tiggeriförbud är plötsligt tänkbart, Rut tas inte bort, borgarnas skattesänkningar som har slagit hårt mot välfärden får ligga kvar och det beslutas om tillfälliga uppehållstillstånd. Det här är exempel på saker som för de flesta socialdemokrater är långt mer upprörande än att liknas med moderater.
Hos många finns det en längtan efter en socialdemokrati ”extra allt” där det är viktigare att jobba långsiktigt för att uppnå politiska visioner, än att vinna nästa val. Den socialdemokratiska folkrörelsen är kraftfull, men hur länge till kommer den att vara det om den parlamentariska socialdemokratin fortsätter på den inslagna vägen?
Människor som går på föreningsmöten, knackar dörr, skriver insändare och pratar politik på jobbet nöjer sig inte med en nedbantad socialdemokrati. S behöver driva en tydlig linje där en human flyktingpolitik prioriteras. Rörelsen behöver en partistyrelse som är glasklar med att vinster i välfärden inte accepteras. Det går inte att kompromissa redan innan man har satt sig vid förhandlingsbordet.
Politiken måste utgå från de grundläggande värderingarna. Det ska ligga till grund för den politik som förs fram – inte från vilka idéer som är lättast att driva igenom eller lämpar sig för att bli snyggt förpackade på sociala medier.