Läste nyligen en krönika av Anne-Marie Lindgren som skriver för Arbetarrörelsens tankesmedja, ”Oro är SDs livsluft”. I den diskuterar hon att den strategi för att mota SD som de etablerade partierna har använt sig av inte har fungerat och ser i stället att det är oron inför framtiden som väger tungt för de personer som kan tänka sig att rösta på SD. Det handlar om den urholkade sociala tryggheten och om en allmän oro för framtiden, om pensionerna och om arbetslösheten för egen del och för ungdomarna som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Reella problem som inte alls orsakats av invandringen, men det är så som SD förklarar problemen och med den så ger de också en enkel lösning som är lätt att ta till sig. Sedan drar hon paralleller till 30-talets depression och den politiska handlingsförlamning som rådde och som skapade grogrunden för högerpopulismen, nazismen som bredde ut sig i Europa. Genomslaget för den politiken blev mycket litet i de nordiska länderna. Det i sin tur berodde, enligt Anne-Marie, på att det fanns en stark arbetarrörelse som lyckades bryta den politiska handlingsförlamningen och forma politiska alternativ som gav framtidshopp.

Katrine Keilos skriver i Aftonbladet om nödvändigheten av ”En regering som vågar förändring”, om att Stefan Löfvén och Magdalena Andersson har tagit upp socialdemokratin ur sin kris och fått den regeringsduglig men att den måste bli reformduglig också. Jag kopplar gärna ihop det resonemanget med Ann-Marie Lindgrens om vad som skapar grogrunden för SD, människors oro över framtiden och avsaknaden av trovärdiga politiska alternativ. Då var det bygget av ”folkhemmet” som gav hopp för människorna, vad är det nu?

2013 har varit ett turbulent år i Hälleforspolitiken. ”Koalition 2014” misslyckades med sina ambitioner att leda Hällefors under hela mandatperioden, vilket var ambitionen, och den nya majoritet som bildades vid halvårsskiftet har haft det motigt i starten. Nu vid årsskiftet finns det fortfarande formalia som inte klarats ut. Det verkar inte vara slut på turbulensen. Svårt att sia om huruvida den nya majoriteten kommer att hålla hela året, det ska ju bedrivas en valrörelse också och då sätts samarbetet på prov. Då gäller det att skilja på kommunens mål och det egna partiets valstrategi och vilka frågor som hör hemma var.

Jag funderar över vem/vilket parti som i slutändan kommer att vinna/förlora mest av den politiska turbulensen, lokalt. Jag funderar också över och om det går att överföra resonemanget om sambandet mellan bristen på politiskt ledarskap och SDs framgångar även på det lokala planet. Då tänker jag att den politiska turbulensen i Hällefors på samma sätt som i depressionens 30-tal skapar oro genom politisk handlingsförlamning och därmed också gödslar grogrunden för främlingsfientliga rörelser, att SD skulle kunna växa lokalt.

Inför 2014 önskar jag därför mer samarbete mellan partierna i lokalpolitiken och kloka beslut om kommunens framtid. Beslut som skapar trygghet och framtidstro för medborgarna. Efter valet i höst skulle jag vilja kunna säga att SD bara var en liten parentes i Hälleforspolitikens historia och att Sverige återigen har en s-märkt statsminister.