Under den senaste tidens stora flyktingströmmar har vi nog alla blivit stolta över hur fantastiskt många initiativ som tagits. Från volontärerna på landets stationer som välkomnar människorna som kommer hit, till de som står en regnig fredag utanför Systemet och skramlar med bössorna för att få in pengar till flyktinglägren. Den värme en känt när ett barn som precis kommit hit får ett gosedjur och då också ett litet leende på läpparna. Att något så enkelt för oss att ge, kan ge en trygghet i den kaosartade tiden de upplevt.
Tyvärr har det här engagemanget bara nått till individnivå. För ja, även om vi är många som skänker pengar och lägger ner tid på att alla ska få ett värdigt mottagande och liv här, så har detta agerande inte institutionaliserats än. Det är andra värden som har fått styra. Borgerliga partiers ovilja att ta ansvar och den senare tidens bränder på asylboenden visar att vi har mycket att göra i Sverige innan vi kan bli den trygga slutstation som vi har en bild av att vi är.
När kvällstidningarna publicerar statistik över vilka kommuner som tar sitt ansvar i fördelningen av flyktingar inom landet är det tydligt att det engagemang vi sett inte nått fram till alla kommuner än. I den tätortskommun utanför Stockholm som jag just flyttat till, går det att se att de gett hem för fyra människor som flytt hit det senaste året. Fyra stycken i en kommun med cirka 30 000 invånare. Det gick inte att se den siffran utan att längta hem till något av alla partimötena i länet. Varje gång jag träffar kommunpolitikerna från Bergslagen berättar de stolt hur deras kommuner växer på alla sätt och vis av de personer som fick ett hem i Lindesberg, Ljusnarsberg och Hällefors. För dem är det ingen fråga om deras kommun ska ta emot personer som flyr för sina liv. Frågan har alltid varit hur de ska kunna ge människorna som kommer en så trygg framtid som möjligt.
Det vore enkelt ifall ansvarsfördelningen i kommunerna var det enda problemet vi hade just nu. Men det som ger en ännu större klump i magen är att det inte bara är världen som brinner. Det gör även Sverige. För under dessa månader när tillströmningen har varit som störst har det skett runt ett tiotal försök eller fullbordade bränder på asylboenden och tilltänkta platser för dessa. Det var med tårar i ögonen jag läste rubrikerna om att ett boende för ensamkommande flyktingbarn utsattes för en anlagd brand. Människor som tagit sig från ett land i krig, genom osäkra vandringar i kyla, och över hav på osäkra båtar. Vi måste kunna möta dem med en säker plats och hopp om ett liv i trygghet. Därför är det av allra yttersta vikt att polisen lägger ner alla de resurser de kan för att kunna klara upp dessa brott. För hur ska vi annars förklara läget för de medmänniskor som till sist kommer hit? Hur ska vi kunna säga till barnen som kliver av på perrongen i Malmö att ”Välkommen till Sverige. Du har gått igenom ett helvete, men du kan fortfarande inte sova tryggt på natten”?
