Men jag blev dyster. Dock på grund av en annan sak än själva den nedslående ­rapporten. Det är det här ständiga pratet om att utsläppen av växthusgaser är ­människans fel.

Under några år mot slutet av förra årtiondet exploderade medieuppmärksamheten kring klimatet. På sina håll hördes en ny ton, nästan en systemkritik ton. Även näringslivet tycktes vakna till, inte minst när den så kallade Sternrapporten släpptes där till och med nationalekonomerna tycktes ha vaknat.

Därefter inträffade finanskrisen i september 2008. Nästan över en natt upphörde diskussionen om klimat och miljö. Ingen ledande politiker i västvärlden orkade längre säga att klimatfrågan är vår tids – och dessutom de kommande generationernas – viktigaste fråga. Tillväxtagendan trängde ut klimatdiskussionen. När klimattopp­mötet i Köpenhamn slutade i fiasko tycktes västvärlden gå in i något som liknade en förnekelse av problemen.

Men nu står vi där igen. Jag skriver medvetet ”vi”, trots att vi lever i en värld av konfliktfyllda intressen där det egentligen inte existerar något vi. För det är något som sker i varje vaket medvetande som tar del av det som nu sägs av de tusentals forskare från hela världen som bidragit till den nya rapporten. Någon tvekan kan inte längre råda: ”Det är extremt troligt att det mänskliga inflytande har varit den dominerande orsaken till den observerade uppvärmningen sedan mitten av nittonhundratalet”, heter det i rapporten.

Men detta är en naturvetenskaplig forskarrapport och ordet ”human” – mänsklig – som så ofta skrivs ut framstår som helt otillräckligt för att greppa vad det i själva verket rör sig om: En industriell, konsumtions­inriktad civilisation som bygger på ständig tillväxt och exploatering av naturresurser. Det är denna civilisation, inte den abstrakta ”människan”, som driver planeten mot en rad svåra utmaningar: Smältande nordpols­isar, stigande havsnivåer, varmare hav.

Varje gång jag i rapporten stöter på det där lilla ordet ”human” – alltså mänsklig ­påverkan av klimatet – nickar jag först instämmande. Och sedan en våg av upprördhet.

Det är vänsterns och arbetarrörelsens förbannade uppgift att överallt, från varje hustak, ropa ut att det inte alls är människan i största allmänhet som är skyldig till detta. Det finns låginkomsttagare, arbetslösa och utförsäkrade som idag är miljöhjältar utan att de enda gång får höra det. Liksom det finns extremt miljömedvetna höginkomsttagare som är miljöskurkar genom det stora ekologiska fotavtryck deras villor, flygresor och allmänna konsumtionsnivå sätter i världen.

Varje jobbskatteavdrag har fört oss ett steg bort från naturen och från en vettig klimatpolitik. Istället för skatter som går till nästan klimatneutral offentlig konsumtion – lärare, undersköterskor, poeter – skickas skattesänkningarna ut till ettusen köpcentra.

Hör vad jag skriver. Det är inte människan. Det är systemet.