Vad ska vi kalla denna tid? Applysningen?
Jag såg en annons för en vildmarksmässa. Någonstans långt i bakgrunden fanns en alp som fond; resten av bilderna handlade om tusentals prylar att köpa och ta med sig till vildmarken och på så sätt omskapa det vilda till praktiskt, ovilt och hemtamt.
Världens helveteshål har förvandlats till annorlunda äventyr. ”Semestra i helvetet”, komplett med sophögar, fattigdom, fabriksruiner och förorenat vatten. Impulser till empati och hygglighet exploateras som volontärresor, där man betalar för att få göra en insats på till exempel barnhem för gatubarn. Ibland har dessa barnhem skapats enkom som resmål för do-gooders.
Eller så kan man se hela livet som en tävling: ”Tjugo platser du måste besöka innan du dör.” Eller ”100 böcker du måste läsa”. Det gamla, cyniska mantrat var att ”den som har mest prylar när den dör vinner”. Det nya är att ”den som betat av flest sevärdheter före döden är en vinnare”. Vilket förvandlar det mirakel som människan faktiskt är; kolatomer, stjärnstoft som buntats ihop till en kropp – ingen vet ännu hur vi faktiskt håller ihop, vad som är klistret – en köttstapel som fått ett uppflammande medvetande som kan minnas, älska, planera och lida – förvandlar henne till konsument: Allt detta måste du göra och köpa innan du dör! Varför det? undrar jag. Man kan ju också, som en anakoret, sitta på en bergstopp och meditera i sextio år.
Nu är själva människan den totala affärsidén; man säger oss att livet går ut på att hopa ting och uppräknade upplevelser, olika ”måsten”, som ger status. Idén att kroppen är själens kappsäck är helt ute, nu är det kappsäcken som ständigt ska tränas och opereras till toppform; när man söker jobb ska man helst ha en efterfrågad kropp, liksom när man dejtar på nätet.
Sanningen att ”du kan ingenting ta med dig dit du går”, att det inte går att utvinna status ur döden – jo, det går om du blir staty, frimärke, bild på en sedel eller legendarisk – pekar på insikten att du inte längre är där för att njuta av det. ”Varför ska man ta livet av sig när man inte får höra snacket efteråt?” som Magnus Uggla sjöng. Det gäller ju också den naturliga döden. Vem bryr sig om ifall du betat av all världens sevärdheter? Hur kul hade du när du gjorde det? Kom sig glädjen av att du strukit en uppgift på en lista?
Den bästa definition jag hört av livets mening är ”att göra livet uthärdligt för några till.” Då lämnar man något och kanske någon eller några efter sig; sorg, som förbytts i livsglädje, uppgivenhet som förvandlats till livskraft, förnedring som blivit till värdighet. Att störtkonsumera ting och upplevelser för egen del innan döden hugger av konsumtionscykeln passar den ekonomiska makten som livsidé, men jag skulle säga att den är fåfänglig och ekande tom.
Det finns en sjukdom som heter shop-a-holics, köpknarkare, som fötts ur den kapitalistiska ideologin; du gör en insats genom att överkonsumera, eftersom tillväxt är deras idé om livsmening. Själv har jag ett undermedvetet, som jag inte riktigt kan styra och som alltid är upproriskt. Det har påtvingat mig en motsatt sjukdom: shoporexi. Jag vill inte köpa något alls, utom mat och presenter och böcker. Detta förunderliga undermedvetna, denna kontrollstation och instans uppfattar jag som själen, ytterligare en människovarandets gåta, som också kan kallas samvete, skild från mina dagliga, möjligen trendiga kalkyler.
Jag kan sammanfatta det i något jag började ana för länge sen: att den avgörande kampen nu handlar om att vi för första gången i historien är på väg att befria oss från maktens berättelse om vilka vi är och bör vara för att tjäna makten och är på väg att ta oss själva i besittning.
När jag som inbäddad journalist seglade med skonerten Estelle på Medelhavet för att bryta Israels blockad mot Gaza, tillsammans med människor från många andra länder, inklusive Israel, allihop dissidenter i den värld där maktelitens ”världssamfund” härskar, tänkte jag varje dag att detta är något nytt; detta är multituden, människor som inte längre underkastar sig maktens påbud om vad som går an, utan följer, utan våld, sina egna samveten, vilket i den nuvarande världsordningen är ”förbjudet”. Men den världsordningen bygger på samtycke, underkastelse under maktspråk och den är på väg att brytas. ”Vi betalar inte” hette en underbar pjäs av Dario Fo på 1970-talet. ”Vi köper inte” borde den heta idag.
I stället ger vi oss ut i världen för att försöka göra livet uthärdligt för några till. Det kanske inte lyckas direkt, men det är en manifestation som handlar om att en annan värld är möjlig.
