Jag, eller rättare sagt en kompis till mig, klättrade upp på en stege som vi lutat mot en rätt så gammal hägg och sågade av den vid midjan. I flera år har jag hört olycksbådande knirkanden från den, häggar har en tendens att bara helt plötsligt knäckas, men jag ville inte bli av med hela trädet, så bara halva togs bort. Häggar är fantastiska på att skjuta nya skott, så mitt gama träd lever vidare. Under dess krona har jag läst hundratals böcker. Det reser sig intill den ”sunken garden” där jag sitter i en stol på bottnen. När den blommar är det som att sitta under ett stort, stillastående moln eller försomrigt snöfall. Mätarlarver har ramlat ur dess krona och krupit över en boksida och sedan stannat vid kanten av boksidan och pejlat rymderna och försiktigt backat tillbaka. Genom åren har jag läst om vad hägg använts till, exempelvis till att hålla möss borta med sin lite fräna doft eller som skaft till räfsor.  

Men när den stora övre delen av stammen sågats av, blev den hängande i resten av trädet, som om grenarna ville hålla det kvar en stund till. Jag fick kämpa länge innan alla snåriga grenar och kvistar sågats av eller klipps av för att den skulle nå marken. Kan häggens grenar växa hur som helst? En gammal hägg, med fullt av grenar och skott, är som ett ormbo. Kvistarna är sega. Men det var först när jag slet mig fram bland alla grenar som jag tyckte att jag lärde känna häggen. 

Om enskilda träd på vår gård har jag genom åren skrivit åtskilliga betraktelser. Många sorters träd växer på tomten: rönn, tall, hägg, gran, al, ek, rödek, oxel, björk, asp, valnötsträd, äppelträd, körsbärsträd, plommonträd och till och med ett par bokar och en ask; de sistnämnda brukar inte växa här vid Västerdalälven. Alla de där enskilda träden är som vänner som jag ibland till och med står och pratar med. Men just björk, tall, gran och hägg måste ibland fällas för att de inte ska bli stå stora att inget annat än en storm kan fälla dem. 

Enskilda träd är något annat än hela skogar, på samma sätt som en mänsklig individ är något annat än en folkmassa. Men samma grundregel gäller: det är bra med mångfald. I svenska skogar har, i synnerhet sedan den överheta sommaren 2018, granbarkborren angripit allt större arealer av granskog. Granarna har stressats av hetta och torka och klarar inte av att försvara sig. Monokulturen i de svenska skogarna är, tillsammans med klimatförändringarna, huvudförklaringarna till granbarkborrens alltmer extrema framfart. Så demonisera inte granbarkborren! I själva verket är den där skalbaggen på cirka fem millimeter, en viktig aktör i den biologiska mångfalden – i de gångar den gräver i barken livnär sig en massa andra små varelser. Och den har funnits här lika länge som gran funnits här. Många skogsägare skyller på naturreservaten och ser dem som roten till det onda och att det är där skalbaggen formerar sina styrkor för att därefter ge sig på produktionsskogarna. Men det stämmer inte. Roten till det onda är de enformiga, monokulturella skogarna. 

Över stora delar av Europa går nu denna borre ödeläggande fram och det finns tecken på att den även kan ge sig på tallen. Det enda botemedlet i längden är naturligtvis att mer av blandade skogar tillåts växa: mer löv i våra barrskogsbälten! Häromdagen såg jag några granar som angripits i en skog i trakten. Längre söderut i Sverige har mycket stora arealer fått den gråbruna uppsyn som angreppen lämnar skogen i.

Man vet inte vad ett träd är förrän det dör. Och jag får alltid känslan när jag går i en monokulturell skog eller över ett hygge att de enskilda, nysatta granplantorna på hygget egentligen längtar efter sällskap med andra trädsorter. Ett ekosystem blir mer stabilt om många arter är där. Svenskt skogsbruk har länge gått ut på att enbart gynna de (kortsiktigt) lönsamma arterna. I takt med att den globala upphettningen tilltar är det en katastrofal strategi. 

Jag står i hettan och sågar eller knipsar loss grenar från den fällda häggen. När jag tittar upp möter jag blicken hos andra träd omkring mig och jag får en förnimmelse av att de tycker det är okej att jag i alla fall inte dödat den gamla häggen.