Läs också: Ledarbloggen: Tack Gösta!
Idag kommer 24 fall av sexuellt ofredande att anmälas i Sverige (utslaget från de 8 727 anmälningar som gjordes förra året). Ett övergrepp varje timme. Dessutom är mörkertalet garanterat betydande. Det här är ett samhällsproblem som växer, som på ett fullständigt oacceptabelt sätt förgiftar tillvaron för miljoner svenska kvinnor.
Dagens ETC-läsarna har själva berättat. Om rädsla och skam, om frustration och förnedring. Upplevelsen att leva under hot. Vetskapen att alldeles för lite görs för att förändra sakernas tillstånd.
Problemet är gigantiskt. Problemet är däremot inte nytt. Sylvia, 75 år:
”Jag reagerar mot den naivitet som tycks finnas bland makthavare (manliga sådana). Vet de inte att detta tafsande har förekommit i Sverige sedan långt tillbaka? Vi har ingen riktig kvinnofrid. Minns hur det var på 1950-talet, då vi flickor gick långa omvägar hem från skolan för att undvika pojkar i grupp. Om de fick tag i oss höll de fast oss och i bästa fall nöjde de sig med att dra upp kjolen på oss. Hade man otur så trycktes man ner och blev ’pillad på’. Tyvärr var detta något som ansågs normalt även av oss flickor.”
Kanske är det naivitet.
Kanske är orsaken till denna plötsliga trängsel i debatten genomtänkt, med ett uppenbart syfte.
Den som tidigare inte brytt sig nämnvärt om att analysera mäns sexuella våld mot kvinnor, vill nu göra just det. Hela tiden. Även sena insikter kan vara värda att applådera. Men när män som annars avfärdar feminism, förlöjligar jämställdhetsarbete och aldrig någonsin tolererat argumentet att män som kollektiv utgör en destruktiv kraft ... Nej, det finns ingen anledning att jubla.
Kvinnorna i Köln är som bortblåsta, så även tjejerna i Stockholm. Reducerade till statister när svenska män förklarar att kvinnors kroppsliga integritet kränks av andra män. I detta vaskar de nu argument för stramare migrationspolitik. I detta ser de möjligheten att utplåna kön ur analysen. Kulturbegreppet tar över.
Vad händer när nyanlända från extremt patriarkala samhällen möter världens mest jämställda land? Frågan är relevant. Men när den ställs av män som tvärsäkert besvarar den med att kollisionen är lika ofrånkomlig som konflikten mellan värderingar är olöslig. När dessa män säger: De är inte som vi, han är inte som jag. Då passeras en gräns för hur skenheligt ett åtagande kan vara utan att förlora all anständighet.
Varför oroar de sig för mäns sexuella våldsanvändning idag när de inte verkade oroa sig igår? Varför är de bekväma med att definiera strukturell våldtäktskultur i muslimska länder samtidigt som de anser att alla som vill tala om svensk våldtäktskultur borde tvångsvårdas för klinisk galenskap?
I dagens nummer av Dagens ETC kan du läsa en intervju med Cassandra Klatzkow. Hon skrev på Facebook hur det är att leva som kvinna i Sverige. Hon skrev om övergrepp hon utsatts för. Och om det påtvingade arvet.
”Jag har pratat med mina vänners småsyrror som är i tonåren och de berättar om samma sak. Efter att jag lade ut det här på Facebook pratade jag med min mamma. Hon var så ledsen över det som hänt mig och arg över att inget förändrats sedan hon var ung.”
Jag tänker på en mening som vår nyhetschef Anna-Maria Carnhede formulerade häromdagen, om att erfarenheter av sexuella övergrepp sammanlänkar kvinnor. Det blir så tydligt om du läser vittnesmålen i Dagens ETC, eller om du minns det temanummer om våldtäkt som helgmagasinet ETC gjorde, eller om du följde alla modiga som berättade genom #prataomdet, eller om du bara har minsta antydan till kontakt med en svensk verklighet där kvinnor aldrig har kunnat känna sig säkra.
Det är en tung boja som sammanlänkar kvinnor. Från föregående generationer, in i nuvarande, över till kommande. Förföljelse. Vad ska vi annars kalla det? En evighetsmaskin. Som drivs av män och drabbar kvinnor.
Ändå är det kvinnor som förmår berätta, göra motstånd. Män som påstår att de uppfylls av engagemang för att kvinnor ska kunna vara trygga, inte potentiella offer för övergrepp, förlorar sin trovärdighet när de själva distanserar sig. Män som på allvar – bortom mer eller mindre dolda agendor – vill bidra, måste först erkänna länken som löper dem emellan, man till man. Den som ger upphov till mindre bekväma frågor: Hur trygga vore egentligen kvinnor med en homogen ”svensk” kultur? Vad har jag personligen för ansvar, gentemot kvinnor jag haft kontakt med under mitt liv och gentemot de män jag umgås med? Vad gör jag som man för att åstadkomma förändring?
Annat än opportunism.
Annat än att konstatera att förövaren inte alls är som jag.
