Ledare: Man ska vara betrodd

En dag bestämde vi oss för att försöka hitta en större bostad. Vi lyckades efter mycket om och men byta vår 3:a mot en 4:a och packandet startade. Vi hade tur. Så ni har köpt hus? tog folk för givet. Nej, vi ska flytta till större lägenhet svarade vi. Var har ni köpt? frågar folk. Vi har inte köpt, vi hyr, svarar vi. Varför då? Det är mycket bättre och billigare att äga, svarar folk. Jo, fast vi har inte råd, svarar jag. För det har vi inte. Då blir det tyst.

Vi tittar på radhuspriser. Något litet vanligt hus med tre sovrum och en gräsplätt. Något sådant där som en liten familj med två vanliga jobb och en trasig Volvo skulle kunna förväntas bo i. Utgångspriserna i Örebro tätort varierar i runda slängar mellan 1,7 miljoner och 4 miljoner. Det billigaste alternativet skulle innebära drygt 250 000 kronor i handpenning. Det skulle i dagsläget ta oss ungefär 250 månader att spara ihop. Vi förstår inte riktigt hur folk gör.

Men man vinner ju på det, man tjänar ju på det, säger folk. För det gör man ju. Och det har man kunnat göra länge i tillväxtregioner. Privatekonomiskt that is. Men för varje liten familj som säljer sitt hus eller sin lägenhet med stor vinst innebär det dock att nästa lilla familj måste ta ett ännu större lån för att kunna bo. Och nästa och nästa. Så kan det fortsätta ett tag. Men inte i oändlighet.

Hur många känner jag här som äger sitt boende? Och då menar jag alltså äger det på riktigt och inte har lån? Jag vet inte om jag känner någon alls. Men att äga i dagens bemärkelse betyder inte att ha köpt något för sparade pengar. Det betyder att vara betrodd med att låna en summa så stor att man antagligen aldrig kommer att kunna betala tillbaka den om man inte säljer. Och ska man vara medelklass (vilket man ska) då ska man vara betrodd!

I Boverkets senaste marknadsrapport analyseras prisutveckling på bostäder och man har undersökt hur olika faktorer har påverkat utvecklingen. Ökade inkomster, boendetäthet och bostadslån förklarar ungefär två tredjedelar av prisuppgången. Resterande tredjedel förklaras av förväntningar, det vill säga man förväntar sig att priserna ska fortsätta att öka i morgon eftersom de gör det i dag.

Samtidigt köper de flesta en bostad för att ha någonstans att bo. Inte för att göra en god investering. Man köper för att man vill äga sitt boende eller man köper för att man inte får tag på någon hyresrätt. Och alla kan inte göra goda investeringar. Det säger sig självt. Gör någon en vinst måste någon annan tillslut göra en förlust.

”Ägandet”- att vara betrodd av banken–blir mer och mer en medelklassmarkör. En nödvändig del i hur en ”normalfamilj” bör leva. Och så länge priserna går upp eller håller sig konstanta blir det en försäkring för framtiden. Den som har ett hus kan belåna eller sälja det för att ge sina barn en bostad i framtiden. De som inte har det får lita till annat sparande eller till en krympande hyresmarknad.

Ju färre hyresrätter som finns att tillgå, och ju mer bostadspriserna går upp, ju starkare klassmarkör blir således ”ägandet”. I en tid när alla funderar över hur de ska ha råd att bo – vem har då tid att fundera över hur stora klassklyftor samhället har råd med?

Men i en lägenhet finns det ju ingen trädgård, säger så någon. Hur blir det då för barnet? Ja, hur blir det för barnet? Barnet som har nekats pelargoner och utomhusgrill i sina tidiga år? Vi kan bara hoppas att det ska gå bra ändå.