Så sa 29-åriga Sabrina Jones till Dagens ETC:s utsända reporter i Philadelphia under valdagen. Ett exempel på ”it’s the economy, stupid”, om man så vill. Det är pengarna som är grejen.
Eller egentligen: klyftorna.
Jag hatar det ordet. Det är estetiskt motbjudande och reflekterar inte på långa vägar de negativa konsekvenser ekonomisk ojämlikhet har. Men det går inte att förstå hur en person som Donald Trump kan bli president – igen – om man inte förstår vad klyftor gör med ett samhälle.
Många amerikaner lever på marginalen, utan skyddsnät. 47 miljoner lider av matbrist i denna sorgliga ursäkt till utvecklad demokrati. Självklart röstar människor med plånboken när plånboken är tom.
Två tredjedelar av väljarna tycker att ekonomin går dåligt. Majoriteten av pessimisterna röstade på Trump, medan de med optimistisk syn på ekonomin valde Harris.
Som sittande vicepresident blev Kamala Harris, förstås, medskyldig till den försämring människor har upplevt. Ändå pratade hon om att inte gå tillbaka – men lyckades inte svara på vart hon ska.
Prio ett: överleva dagen. Därefter: resten av livet.
Harris kampanj kretsade kring två saker: aborträtten och Donald Trump. Att den är förstnämnda viktig, att den senare är farlig. Båda stämmer förstås. Men avlägsna, diffusa hot kommer aldrig att trumfa faran som lurar runt hörnet. Prio ett: överleva dagen. Därefter: resten av livet.
Kommer då de fattigaste få hjälp av Donald Trump? Knappast.
Institute on Taxation and Economic Policy (ITEP), en ideell, partipolitiskt obunden tankesmedja, har analyserat effekterna av Trumps respektive Harris skattepolitik. Med Donald Trumps får den rikaste procenten lägre skatt, precis som den näst rikaste gruppen. Alla andra grupper får högre skatt, trots att Trump i sitt valmanifest utlovade ”large tax cuts for workers” (i versaler).
Harris skattepolitik skulle i princip ha omvänd effekt: höjd skatt för de rikaste, sänkt skatt för de fattigaste. Donald Trump är alltså sämre för låginkomsttagare än vad Harris hade varit.
Men Trump lyckades uppenbarligen nå ut till dem – eller framför allt misslyckades Harris med detsamma. Kanske för att hon pratade om de stora diffusa hoten och inte om mat på tallriken.
När den egna tryggheten är hotad vill man, reflexmässigt, skydda sig själv och sina närmaste. I ett sådant läge kan politiken, i grova drag, svara på två sätt: genom att baka en större kaka eller genom att minska antalet människor som ska äta av den.
Det senare är Donald Trumps, och Jimmie Åkessons, metod: att måla ut invandrare som inkräktare och lösa samhällsproblemen genom att kasta ut dessa inkräktare.
Jag vill inte tro att alla som valde Trump välsignar hans rasism (eller misogyni, eller transfobi, eller…). Men i likhet med den svenska socialdemokratin har Kamala Harris inte levererat någon egen politik. Hon hade inget recept på en större kaka.
Att Sverige är som det är beror ju på att vi genom politiken, och genom investeringar, bestämt oss för det.
Häromveckan debatterade jag klyftor med Timbros Alexandra Ivanov Hökmark i Aktuellt. (Timbro gillar klyftor. De kallar dem saker som ”respektavstånd”.) Om den ekonomiska ojämlikheten fortsätter att öka i Sverige, varnade jag, kommer vi att få ett samhälle som liknar det vi ser i USA.
– Sverige är inte USA, utbrast Ivanov Hökmark.
De flesta är nog fullt medvetna om att Sverige inte är (som) USA. Men de vet nog också att det inte är en naturlag.
Att Sverige är som det är beror ju på att vi genom politiken, och genom investeringar, bestämt oss för det: att ha en välfärd för alla, en stark fackföreningsrörelse, ersättning när man får barn eller blir sjuk. Vi har byggt upp det, och vi kan bli av med det.
Framtidstro är ett fint ord, men man kan inte vinna val på att utlova det: det är målet, inte medlet. Destinationen, inte resan. Man vinner val på att mätta magar, på att se till att folk har råd med ett hem. Man vinner val på att ta itu med de små problemen: de som, när de kommer nära, snabbt blir så stora.
