Det var en gång en snickare som stretade på dag ut och dag in. Så anställdes det ett par nya kollegor som gick någon form av utbildning en fjärdedel av arbetstiden, och fick mycket lägre lön än vad snickare brukar få. Men de fortsatte stretandet tillsammans ändå, ända till en dag då chefen deklarerade att bolaget stod inför neddragningar. Snickaren fick gå. ”Men det är lugnt”, tänkte snickaren, ”det är inga problem att hitta ett nytt jobb med samma, eller till och med högre lön.”
Tji fick snickaren. Det skulle nämligen visa sig att varenda arbetsgivare där ute hellre anställde människor som kostade mycket mindre än vad snickaren tidigare tjänade. Och efter otaliga försök att ändå landa ett jobb med lön i den nivån slutade det med jobb för ungefär samma lön som de där billigare kollegorna fått förut. Snickaren hade fått sänkt lön.
I dagens politiska debattklimat kan man nog lätt få för sig att ingen menar, planerar eller vill sänka några löner. Men de som tror att det är så på riktigt är fruktansvärt vilsna. Det är faktiskt egentligen inte särskilt svårt alls att sänka allas, ja allas, löner.
Men eftersom det i normala fall brukar protesteras högljutt mot sådant gäller det att gå fram strategiskt. En strategi som funkar rätt bra är att säga att det bara är vissas löner – eller till och med ingas löner – som borde sänkas. Att säga att det inte handlar om några löner som ska sänkas alls, utan att det bara handlar om nya jobb med lägre ingångslöner är ett annat bra retoriskt grepp för att lugna massorna, precis på samma sätt som det är bättre att säga att ”kompetens ska gå före turordningsregler” än att säga att arbetsgivarna numera borde få bestämma mer självständigt om vilka som ska få sparken.
Eller att säga att provanställningen borde vara tolv eller 18 månader för att arbetsgivare ska ”våga anställa” istället för att säga att ”du ska kunna få sparken när som helst för vad som helst dina första tolv eller 18 månader på jobbet”.
Lönesänkningar för allmänheten går inte att genomföra på en kvart utan att det blir revolution. Ändå lyckades Alliansen under valrörelsen 2006 i princip gå till val på just generella lönesänkningar. Man kallade det bara för ”sänkning av reservationslönen” så att väljarna inte skulle lacka ur fullständigt. Det blev inget ramaskri då, eftersom alldeles för få fattade vad ”reservationslönen” egentligen var. Nu går vi mot ett nytt val och massorna blir vad det verkar, tyvärr, lika bortkollrade.
Ulf Kristersson (M), Annie Lööf (C) och de som går i spetsen för lönesänkningar idag begriper givetvis att det inte går att vinna val genom att säga: ”Rösta på oss så sänker vi din lön, på sikt!” Men faktum är att det är just det man vill. Att vilja sänka reservationslönen – alltså den lägsta lönen som någon kan tänka sig att jobba för – införa instegsjobb med 70 procent av rådande ingångslöner, gå efter kompetens före turordningsregler och göra provanställningen längre handlar, hur abstrakt det än låter idag, om att du ska leva ditt arbetande liv i ständig balansgång mellan att få sänkt lön och/eller att få sparken imorgon.
Retorik är allt i politik. För sådana som granskar och ska försöka sig på att ”faktakolla” politisk retorik gäller det att kunna lägga ihop två och två. Nej, de kanske inte vill sänka just precis din och min lön, nu på direkten. Men genom att se till att andra får jobb till lägre lön än vad vi har nu kommer det ju förr eller senare, när vi ska röra på oss på arbetsmarknaden antingen frivilligt eller ofrivilligt, att leda till att vi ställs mot dem som gör samma jobb som vi – fast för lägre lön. Och eftersom, vilket de flesta begriper, arbetsgivare ogärna betalar för saker i onödan, kommer det oundvikligt innebära att våra löner då hamnar på en lägre nivå än den vi hade innan. De flesta på arbetsmarknaden är nämligen inte så jävla unika och oersättliga att man kan stå emot, och lyckas vara dyrare än andra.
Svårare än så är det inte.
