Ledare: Malmös sossar svänger höger

Jag känner mig som en repig skiva. Ni vet, sådana där plastplattor som vi använde för att spela musik innan Spotify fanns och som har en tendens att fastna i en oändlig loop efter några år av slitage. Så många gånger under de senaste åren har jag skrivit om mina krav, förväntningar, förhoppningar och slutligen min besvikelse på arbetarrörelsens stora parti. Jag har tröttnat.

Efter den relativa vänstersvängen, åtminstone i retorik, under förra helgens socialdemokratiska kongress i Västerås hade jag nog i vanliga fall fyllts av en viss optimism. Om det inte vore för Malmö. Partiets agerande i Malmö väger tyngre än orden från en talarstol i Västerås. Här görs just nu en tydlig högersväng.

Malmö är en av S-vänsterns sista bastiljoner. På den partikarta som socialdemokratiska Aftonbladets ledarblogg ritade upp inför kongressen lyste ingen landsyta rödare än den skånska. Delegationen åkte till Västerås med de mest progressiva kraven, såsom att avskaffa allmän visstidsanställning för en tryggare arbetsmarknad, slå över till en mer expansiv ekonomisk politik och kvotera föräldraförsäkringen fullt ut för att äntligen få bukt med löneklyftan mellan män och kvinnor. 

Såhär i efterhand verkar många nöjda, trots att kompromisserna på kongressen nästan inte binder den S-ledda regeringen till något överhuvudtaget.

Kanske är det där problemets kärna sitter. Så länge inte ens vänstern inom S kräver mer än retorik är det naivt för oss som står ytterligare till vänster att hoppas på verklig rörelse i rätt riktning. Kanske ska man inte ens förvånas när det går åt fel håll.

I höstens val gjorde Malmös väljare en tydlig förflyttning åt vänster. Så kraftig blev förskjutningen och så grundligt försvagades den halva av Alliansen som ens existerar i Malmö att de stora vinnarna blev Socialdemokraterna, trots att de var det enda rödgröna parti som faktiskt tappade väljarstöd.

Efter valet stod det klart att Socialdemokraterna bara behövde ett till parti för att få igenom budgetar i staden, men den rödgröna trepartikoalitionen höll ihop. För två veckor sedan sprack den till slut, efter vad man kan anta ha varit en tid av dålig stämning på stadshusets sjunde våning. Partierna tvistar om vad

exakt det var som hände, och det enda vi helt säkert kan veta är detta: Socialdemokraterna valde att styra vidare med Miljöpartiet, därför att Vänsterpartiet vägrade gå med på generella nedskärningar i Malmös välfärdssektor.

Hur detta uppfattas i de bredare vänsterleden inom S är svårt att veta. Få partier är lika duktiga på att sluta upp bakom ledningen och hålla inne med missnöje. Men att S i ett läge där man kan välja fritt mellan V och MP väljer nedskärningspolitik med de gröna liberalerna måste göra många socialdemokrater ordentligt missnöjda.

Nu väntar tre år av opposition från en aktiv, växande och aldrig så stark vänster till vänster om socialdemokratin i Malmö. Historien lär visa att malmösossarnas högersväng inte bara var ett politiskt svek mot Malmöborna, utan även det största strategiska misstag de någonsin gjort.