Några veckor senare kan jag konstatera att Malmer Stenergard inte verkar ha tagit till sig av min uppmaning, utan att hon snarare lyckats med bedriften att vara värre än sin företrädare – åtminstone om man vill ha utrikesministrar med hederlighet och medmänsklighet i kroppen. 

Malmer Stenegards första uttalande om attackerna i Libanon handlade inte om oro eller omtanke, utan om svenskar som befinner sig i landet. Hon uttryckte inga sympatier för de dödade, och regeringens vaghet i Israel-Palestina-frågan har jag redan skrivit spaltmeter om. 

Nu rapporterar DN att utrikesministerns uppdrag innebär mer än att tyst se på medan civila dödas i en rasande fart, nämligen att vara skyltfönstret för Sveriges rasistiska migrationspolitik. Varför exportera batterier eller timmerstockar när man kan exportera rasism?

Jag trillade nyligen över ett uttalande av Malmer Stenegard från tidigare i år, då hon fortfarande var migrationsminister, om ukrainska flyktingar i Sverige. Hon sa då att regeringen vill göra livet lättare för dem. Samtidigt vägrar man ta emot patienter från Gaza. Det är skillnad på folk och folk, skrev jag på X. 

I DN-intervjun säger hon det rakt ut: personer som är “mer lika oss” smälter in bättre. Finska och ukrainska invandrare är bra, invandrare från Mellanöstern och norra Afrika är dåliga. Malmer Stenergard säger till DN att de “generellt sett har en lägre utbildningsbakgrund och en helt annan kulturell bakgrund”.

Kanske reagerar ingen över den här typen av uttalande längre, men ser ni vad det är hon gör? Hon säger att hela regioner, att miljoner människor, är outbildade och, kort och gott, fel för Sverige. Att de är dåliga invandrare.

Jag kan inte skaka av mig overklighetskänslan som uppstår när jag läser det Maria Malmer Stenergard säger. När blev en person i behov av ett tryggt land, eftersom det man föddes i är krigshärjat eller farligt av andra skäl, en “dålig invandrare”? 

Förut lät det att för höga volymer var problemet (men man pratade inte gärna om den nyliberalism och dumsnålhet som raserat bärande delar för en fungerande integration, inte minst skolan). Nu är det alltså vilken typ av invandrare som kommer. Om de är blonda och blåögda, det vill säga om de ser ut som oss, har vi plats och råd, annars inte.

Det finns egentligen bara två ord att beskriva det här med: hyckleri och rasism. Skitsamma om invandrare med “fel” hårfärg eller kultur – vad är ens en kultur och vem bestämmer vad som är svensk, eller ”bra” kultur? –  jobbar och pratar svenska – regeringen har bestämt sig för att de inte är välkomna här. 

Och skälen till att folk flyr verkar vi helt ignorera, som ett misstänkt folkmord i Gaza. Det går inte att tänka sig att Sverige skulle tacka nej till skadade ukrainare, men när patienterna har fel utseende går det alldeles utmärkt. 

Sådan är den nya svenska synen på invandring, eller egentligen på medmänsklighet. Och nu ska den spridas ut i världen. Det är nästan så att jag saknar Billström.