Det har skett ett skifte i hur politiska förslag blir verklighet. 

Ute är att lyssna på utredarna och remissinstanserna och att ge allmänheten en möjlighet att bilda sig en uppfattning, inne är att genomföra något oavsett motargument från utredare, forskare och allmänhet. 

Man bestämmer sig först och letar stöd för saken därefter – hittar man inget stöd går man vidare ändå. 

Regeringen gör nu Sverige till ett av Europas mest invandringsfientliga länder. Under parollen “paradigmskifte i migrationspolitiken” är man inte bara stolt över de förändringar man genomför; man vill så gärna visa hur duktig man är på att strypa invandringen att man är beredd att ljuga om vad man lyckats åstadkomma.

Jag skrev nyligen om hur regeringen, med migrationsminister Maria Malmer Stenegard (M) längst fram, mixtrat med siffrorna om invandring och utvandring. Man påstod att Sverige för första gången på 50 år har negativ nettoinvandring – men uttalandet tillbakavisades av SCB. Dels är siffrorna preliminära, dels beror resultatet på en rensning i folkbokföringen hos Skatteverket.

I SVT:s Agenda i söndags ställdes migrationsministern till svars. Frågorna var befriande raka: ”Är det så viktigt att visa migrationspolitiska framgångar att regeringen är beredd att använda osäkra siffror och tumma på sakligheten?”, svaren så plågsamt lögnaktiga: “Det var inte det jag sa” (trots att vi precis hört exakt vad hon sa). 

Utredningar och remissrundor är numera bara ett spel för galleriet.

Det är tydligt att Malmer Stenergard i sin roll som Sverigedemokraternas marionett vävt ihop en egen verklighet. Kanske behöver man göra så för att motivera sig själv att stå på barrikaderna för en så inhuman migrationspolitik som hon nu genomför.

Och den ska effektueras hur den faktiska verkligheten än ser ut. Utredningar och remissrundor är numera bara ett spel för galleriet. Vi har sett det i frågor som försvarsavtalet med USA och den allt mer utbredda övervakningen, nu ser vi det i migrationspolitiken, mer specifikt frågan om återvandring. 

Regeringen tillsatte en utredning med syftet att undersöka åtgärder som kraftigt kan öka utvandringen från Sverige. Det man fiskade efter, och hoppades att utredaren Joakim Ruist skulle nappa på, var ett höjt återvandringsbidrag. Inspirationen var, som vanligt, Danmark – där bidraget ligger på omkring 350 000 svenska kronor. 

Men Ruist, som till skillnad från regeringen gör slutsatser baserade på fakta och beräkningar, landade i att ett höjt återbetalningsbidrag är en dålig ide. 

Hans bedömning äratt bidragets potentiella positiva ekonomiska effekter inte överväger de möjliga negativa konsekvenserna för integrationen: det skickar inte en bra signal till människor att regeringen vill bli av med dem så gärna att det är värt höga summor i bidrag. 

Genom Tidöavtalet är de bundna till Jimmie Åkessons migrationspolitik.

Det struntar förstås Tidöpartierna i. SD:s migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling menar att återvandringsbidraget ska höjas kraftigt vad utredningen än säger, och regeringen har förstås inget att säga emot. Genom Tidöavtalet är de bundna till Jimmie Åkessons migrationspolitik.

Antagligen är det bara en tidsfråga innan vi betalar folk 350 000 kronor för att lämna landet och därigenom riskerar att hämma integrationen – den som regeringen menar att de bryr sig om. Det handlade förstås bara om rasism ändå.

Agendas Katia Elliot är rak och ihärdig i programledarstolen. Hon påpekar bland annat att ministern inte vet vilken typ av invandrare – ”bra” eller ”dåliga”,  med regeringens egna ord – som lämnar landet: det kan handla om läkare eller andra yrkesgrupper Sverige behöver.

Malmer Stenergard får slut på inövade, krångliga svar och säger, kort och gott: det är bra att invandringen minskar. 

Sanningen spelar ingen roll. Det viktigaste för den här regeringen är, uppenbarligen, att hålla SD på gott humör. På köpet blir invandringshatet en del av varje partis DNA.