En parabel av David Foster Wallace: Två unga fiskar är ute och simmar och möter en äldre fisk, som ropar: ”Hej pojkar, hur är vattnet?” Ungfiskarna tittar förvånat på varandra och frågar sig: ”Vad i helskotta är vattnet?”

”Det är när vi sätter oss över vår situation och kan se den från utsidan, som vi har en chans till något annat än att förslavas under våra omständigheter.”

Så skriver Axel Andersson i Arbetet apropå DFW:s parabel. När människor säger att den alltmer sanslösa övervakningen av medborgarna inte stör dem, därför att de inte har något att dölja, får de mig att tänka på ungfiskarna.

Mycket av det som är tillåtet idag kan vara förbjudet imorgon, så att de som inte tror sig ha något att dölja plötsligt kan ha allt att dölja, men inte någon chans att dölja det, eftersom varje mått och steg är övervakat.

En ny regim, som vill göra kraftiga ingrepp i människors liv kan komma till makten, också genom demokratiska val som historien visat. Genom att acceptera att makten utövar en vidsträckt kontroll över medborgarna har man gett den nya ordningen oslagbara vapen för att utöva terror och upprätta en polisstat: allt finns redan serverat.

Ett barn som föds idag föds utan privatliv, har Edward Snowden skrivit, han som mer än någon annan gjort världen uppmärksam på övervakningsstaten. Hur blir sådana människor, som fråntagits privatlivet?

En demokratisk makt som tillskansat sig verktygen för en alltmer intensiv övervakning av medborgarna, kommer att hitta på nya sätt att använda dem – det har dagens teknologifilosofer gång på gång visat.

Den ekonomiska maktens övervakning är ständiga ingrepp i den personliga integriteten. De gigantiska IT-konglomeraten, Google, Facebook, Twitter, Apple, affärsintressen, nätmedier. De har tjänat miljarder på att de ”äger” oss; de kartlägger våra minsta rörelser på nätet och säljer oss till varandra, som konsumentprofiler och måltavlor för reklam. Och lämnar ut våra uppgifter till polisen och säkerhetspolisen när det krävs.

Att se allt detta från ”utsidan” ger mig ett slags svindel. Hur kommer det sig att så många människor är obekymrade över vad som håller på att ske? Tvåhundra år av fred? Historielöshet? Brist på politiska företrädare som kan formulera hoten? ”Vad i helskotta är vattnet”?