”Kortsiktigt bedömer man inte att det får så stora effekter på ekonomin eller på finansmarknaden” sa Robert Bergqvist, chefsekonom på SEB till Sveriges Radio.

Och sådär lät det från bank efter bank.

Självklart är det bra att finanssektorn inte blir hysterisk, i dagsläget sitter vi alla i samma båt. Sjunker kronan så sjunker vi med den. Men bankernas uttalande avslöjar något annat, nämligen att makten inte finns i första hand hos våra politiker utan inom den globaliserade finansbranschen.

Vem som styr Sverige spelar därför ganska liten roll för finansmarknaden.

Torbjörn Isaksson, chefsanalytiker på Nordea, beskrev läget i landet så här ”vi har en bred politisk uppslutning kring den ekonomiska politiken”. Med andra ord betyder det: skillnaderna är inte så pass stora mellan blocken att det påverkar oss.

Då återstår frågan: kan vi medborgare påverka den ekonomiska politiken? Spelar det någon roll vilka politiker vi väljer att företräda oss och våra intressen så länge demokratin ständigt är bakbunden av vad aktörer på finansmarknaden tycker? 

Och det här gäller inte bara Sverige. Ta USA som exempel. Många analytiker varnade innan valet att om Donald Trump vinner så kommer börsen att reagera kraftigt. Jättebebisen Trump är visserligen affärsman, men han ansågs vara så pass oförutsägbar att valet av honom skulle kunna äventyra stabiliteten i landet och därmed orsaka en ekonomisk kris. 

Men inget hände.   

I sin rapport förra året varnade hjälporganisationen Oxfam för den verkliga krisen, nämligen att den rikaste procenten av världens befolkning har mer än resten av världen tillsammans.

Att några få äger det mesta och står över politiken är inget naturtillstånd.

För att komma till rätta med ojämlikheten och den djupt orättvisa maktkoncentrationen uppmanar Oxfam våra stater att vidta en rad åtgärder. Förutom att tillhandahålla en värdig sjukvård, god utbildning och samhällsservice som gör stor skillnad i människors vardag, bör politikerna också bedriva en aktiv omfördelningspolitik genom olika typer av skatter.

Faktum är att Sverige har gått åt motsatt håll. Sedan 2005 har vi avskaffat fastighetsskatten, förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten. Vi har successivt sänkt bolagsskatten. Vi har gjort det billigare att äga och ärva. Av rädsla att stöta sig med den ekonomiska makten har våra politiker, oavsett färg, fattat beslut som gynnat de rikaste i samhället.

Samtidigt har de rika fått oss att tro att de betalar högre skatt än oss vanliga. I själva verket är det tvärtom. När Dagens ETC granskade de 1 000 svenskarna som har högst inkomster visade det sig att ju högre inkomst, desto lägre skatt. Kassörskorna, busschaufförerna, lärarna – de betalar alla mer i skatt än de rikaste i vårt land.

Om ett år är det val. Socialdemokrater kommer att knacka dörr och försöka sälja in budskapet till dig och mig om att det gör skillnad vilket parti som styr landet.  

Och redan nu kan man se en kursändring i Socialdemokraternas retorik. Under torsdagens presskonferens i Rosenbad gav Löfven sakpolitiken ett större utrymme. Han nämnde bland annat sjukvården och skolan och utsåg Annika Strandhäll till socialminister. Genom att flytta fokus från lag och ordning, skärpta straff, övervakningskameror till att handla om ekonomi och social rättvisa kan Socialdemokraterna äga problemformuleringen. 

Men om det inte följs upp av radikala ekonomiska åtgärder så kommer folk inte att köpa budskapet. S måste börja tro på sitt uppdrag och visa oss att partiet tänker kämpa för arbetarklassens materiella intressen. 

Först då kanske de riktigt rika känner en darrning.